En helt vanlig vardag

Ibland låter det kanske som att vi bara är lediga och åker skidor dagarna i ända. Så är det förstås inte, de allra flesta dagarna är ju trots allt vardag och jobb. Efter att ha vabbat hit och dit i över en vecka var det nu dags att gå tillbaks till jobbet på förskolan. Skönt att lyckas pricka in den sena starten just idag. Men först ska barnen tas till sin förskola. Behaglig temperatur, -8, ingen vind, enkel påklädning med andra ord. Fram med snowracern och så promenerar vi iväg.

Enkel lämning av barnen, de har längtat så efter att komma tillbaks. Väl på plats på jobbet är det dags för en förmiddag ute. Föret för längdskidor och madrass/pulka/stjärtlapp är perfekt, fram med utrustningen! 

När jag jobbade på förskola i Stockholm var det sällsynt att barnen hade med sina egna längdskidor (om det ens fanns någon snö!). Än mer ovanligt var att förskolan hade längdskidor för utlåning, här är det hur naturligt som helst. Vi åker oss rödrosiga om kinderna. Sen rullar dagen på, kul att vara tillbaks på jobbet igen. 

Lunchrast, blå himmel och samma temperatur som imorse. Det måste bli en promenad innan kaffet. 

Om det finns någon nackdel med att bo här så skulle det väl vara just detta, att gå på en lunchpromenad i perfekt väder, se liftarna rulla och folk i backarna, utan att själv kunna åka. Tur att man har ett jobb där man får vara så mycket ute i alla fall. Men dagarna är fortfarande korta, även om man märker att det blivit något ljusare sista veckan. När jag väl kommer ut till eftermiddagspasset ute och blickar ut över Åre har mörkret börjat smyga sig på. 

Solnedgång i Åre

Vips så har alla barn gått hem och jag låser igen för att gå hem till mina egna barn. Det har hunnit bli riktigt mörkt, stjärnklart och nu känns det kallare än tidigare. Den fluffiga snön vid sidan av vägen glittrar och snön på vägen knakar så där som kall snö gör. 

Glittersnö

Hemma! Innan det ska ätas och fixas måste det bara bli en bok med barnen som väntar under filten i soffan. De 13 minusgrader som termometern visade när jag kom hem kändes kallare än de brukar. 

En alldeles egen dag i Åre

De allra flesta vinterhelgerna spenderar vi i skidbacken, hela familjen tillsammans. Det blir lätt så när man råkar vara fyra personer som älskar att åka skidor och bräda. Förra vintern kunde jag och Darren komma undan med att åka själva till backen en halvdag på helgen eller någon kväll. Men i år kan man inte ens nämna skidor utan att båda barnen plockar fram sin utrustning och ställer sig redo vid dörren. Vi har alltså fått det precis så som vi önskade när vi flyttade hit, att båda barnen vill vara i skidbacken lika ofta som vi. Men ibland längtar man efter en dag helt för sig själv i backen, när man kan åka i vilka backar man vill, hur många gånger man vill, hur snabbt man vill, äta lunch när man vill och åka hem när man vill. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges, som idag, när det ena barnet just återhämtat sig från sjukdom och det andra fortfarande är sjuk. Då var det dags för min egna dag i backen. Vädret bjöd på -1 och en del moln, med några små solglimtar. När man vet att man har en egen dag i backen är det alltid lika peppande att vakna till vår sovrumsutsikt där vi ser lamporna borta vid Gästrappet.

Skön snö, ingen vind, inga liftköer och en sol som försökte leta sig fram mellan snömolnen. Det blev en bra förmiddag. Och så roligt det är att köra ner för backarna utan att vänta, bara köra ner till liften för att åka upp igen! 

Efter några timmar gick de få snöflingor som dalat ner över till kraftigt snöfall. Svårt att se. Och inget skönt att svälja snöflingor hela tiden. 

Sadelliften i ymnigt snöfall.

Ja, när man bor här blir man bortskämd. Och det bästa är att man kan vara det. Jag avslutar för idag och åker mer en annan dag istället. Åker hem till barnen en sväng, käkar lunch och tar med de snötörstande sjuklingarna ut, äntligen. När mörkret börjar falla tänker jag att en runda i längdspåret kunde vara skönt. Björnens elljusspår är guld värda. Det är nästan så att jag föredrar att åka där på kvällen. Det dova ljuset som lyser upp det trolska landskapet och jag och knappt någon annan där. Jag har hört att vissa letar sätt att rensa sina tankar, här har ni det! 

Avslutar med en bild som jag tog häromdagen när jag var ute och tog en morgonpromenad med en febrig dotter. 

Solig morgonpromenad. 

Säsongspremiär i längdspåret

När vintersäsongen drar igång är det alltid snowboardåkningen som lockar mest, men under veckor som jul och nyår blir man lite trött på backarna och mängden folk där. Så med ett par nyinköpta längdskidor började suget efter lite motion i längdspåret. För det har inte blivit av än den här säsongen. Först skulle jag bestämma om de nya skidorna skulle vallas eller tejpas, och när jag väl valde tejp så skulle det fixas och så har jag ju hängt på gymmet istället...jaja, undanflykter. Idag drog jag med mamma och pappa till längdspåren i Björnen för nu var det dags! Premiär med nya pjäxor, skidor och kläder. Förra året åkte jag i spåren på mina vallningsfria turskidor med stålkanter, i mina snowboardkläder. Vad är det då för konstigt med det? Tänker ni som inte spenderar tid i längdspåren. För er som gör det, ja, ni förstår.

I förra inlägget skrev jag om regnet som bara öste ner, det höll i sig till nyårsdagen. Därefter har temperaturerna gått ned och snön kommit tillbaks. Därför trodde jag att spåren skulle vara i någorlunda skick idag. Det var de inte. För bilden ovan fick jag verkligen leta efter ett ställe där spåren faktiskt existerade. Den största delen av spåret vi åkte var som en enda bred skatebana utan spår. 

Isigt spår Björnen.

Eller så såg det ut som på bilden ovan. Issörja. Jag kunde konstatera att min tejp på skidorna inte var anpassad efter det underlaget. Men mer snö är på väg så jag hoppas att underlaget snart blir bättre. Förutom det var det i alla fall underbart att vara ute igen! Att jag ens har valt gymmet före det här känns ofattbart. 

Efter vår runda åkte vi till torget i Åre för att testa vår nya korvkiosk, nämligen stjärnkocken Magnus Nilssons nya ställe. Att mannen bakom Fäviken skulle öppna en korvkiosk kändes otippat, men väldigt intressant. Och vad skulle det egentligen kosta? 

Fäviken-Magnus Korvkiosk

Kiosken ligger som en utbyggnad från Hotell Diplomat Åregården. Lika litet som vilken korvkiosk som helst, om inte mindre? Men så mycket mysigare. Vi tittade runt och undrade var vi skulle beställa när en liten spröjsad lucka öppnades och vi hälsades välkomna. Efter att ha tittat länge på menyn lyckades vi bestämma oss. Och efter en stund såg vi hur korvarna lades upp i skåror i ett vedträ, för att sedan stickas ut genom samma lilla lucka som vi beställde från. 

Betyget blev att det var den godaste korvkioskkorv jag nånsin ätit, till ett pris som låg på ungefär samma som i vilken korvkiosk som helst. Alltså toppbetyg! Den måste ni testa.