Back on track

När jag låg där på uppvaket efter operationen och svamlade var jag förstås tvungen att fråga läkaren när jag kan åka snowboard igen, typiskt mig att dra till med något sådant när jag just fått ett snitt i magen. Dagarna efter kändes det som en lång evighet att komma ens i närheten av en snowboard igen. Men sakteliga har det blivit bättre och bättre. På måndag är det jobb igen och eftersom man inte kan jobba "lite halvt" eller "ta det lugnt" i jobbet som förskollärare tänkte jag att helgen måste ägnas åt att testa hur mycket jag pallar. Det är ju också så att jag i tre veckor har drömt mig iväg på utflykter, längdturer och snowboardåkning. När Darren har kommit hem och visat bilder och beklagat sig över hur jobbigt det har varit att pulsa i pudret har det känts ORÄTTVIST! Så det var inte direkt svårt att få med mig på utflykt.

Puderåkning. Foto Darren Hamlin

Vita vidder. Foto Darren Hamlin 

Idag blev det utflykt till en av våra favoritplatser, Ristfallet. Ja, jag vet jag har skrivit om det massor av gånger förut. Men den platsen ger oss alla i familjen så mycket att den kan nämnas igen. När vi körde av från E14 började stora snöflingor dala ner och det kändes skönt att vara back on track igen. 

Snöfall Ristafallet 

Barnen hade med sig längdskidorna. Med längdskidorna är det så att man aldrig riktigt vet hur det kommer att bli, det kan sluta i katastrof med gråtande, skrikande barn, eller så kan det gå hur bra som helst och vara riktigt roligt. Idag blev det en bra dag. Båda ville ha på skidorna direkt och skulle åka ned för den branta backen mot vattenfallet. Eskil bara kör, utan några som helst hämningar. Lola vill också köra så, men inser sina begränsningar och håller gärna en hand. När vi närmade oss själva vattenfallethelt hörde vi att helt fruset var det inte. Det är häftigt att se de tjocka ismassorna som liksom ligger som ett öppet tak över det forsande vattnet. Större delen av vattenfallet var helt fruset. 

Fruset Ristafall 

Någonstans här sa kroppen nej och vi fick hitta en lunchplats lite tidigare än planerat. Men det gick lika bra det. Barnen hittade en sån där stor gran som det blir som en koja under där de lekte att de bodde. Darren gjorde upp eld och jag sjönk ner på ett sittunderlag i den djupa snön, med en välförtjänt kaffe. En bra dag. Men snowboardåkningen får nog vänta lite till...

  

Naturens läkande effekt

Det är vetenskapligt bevisat att sjukhuspatienter som har utsikt över naturen blir friska fortare och behöver mindre smärtlindring. Jag tror det är så jag får tänka när jag under några veckors tid är bunden till att vara hemma pga en nyss genomförd operation (ingen fara, bara ett rutiningrepp!). Då är det väl tur i oturen att jag har den här vyn från sovrummet.

Sängvy

För hur dålig tajming är det inte när säsongens första riktiga vinterväder infaller exakt när min sjukskrivning börjar? Under jul och nyår var vädret lite fram och tillbaks, men nu har det stabiliserats. Minusgrader sedan någon vecka tillbaks och så långt prognosen går. Och snö! Ja, det har snöat, och inte så lite heller. Från mitt soffläge ser jag hur pudret utanför växer och växer.

Ja ser det snöar!

Snön får jag uppleva genom barnen som kommer hem från förskolan alldeles rosiga om kinderna och pratar i mun på varandra om allt det gjort ute i den fluffiga snön idag. Och så förstås genom Facebook och Instagram där det enda det talas om just nu är puder, puder och puder!