Vad gör vi om vi möter en björn?

I somras när vi var ute i bärskogarna blev jag ibland lite nervös att vi skulle stöta på en björn. Vad gör vi då? Darren hade sett klipp på nätet där människor som träffat björnar, lugnt och försiktigt, hade pratat sig ifrån björnen. Så ska vi göra, inte springa. Jag funderade många gånger över om man verkligen skulle lyckas behålla det där lugnet i ett eventuellt möte med en björn. I förra veckan var vår kompis Petri här och hälsade på i några dagar. Darren har länge velat gå över isen på Åresjön till Renfjället, för att kolla in och fota Åre från andra sidan. Nu var det äntligen någon som ville följa med honom dit, kvällstid. Darren och Petri gick dit, men kom tillbaks förvånansvärt snabbt. Helt uppjagade. Vid strandkanten på andra sidan sjön hade de hittat spår i snön, stora som storlek 46 i skor. Med klor längst fram.

Foto Darren Hamlin 

Darren tog fram kameran för att fota spåren. I samma stund hördes ett ordentligt brak, kraftiga grenar som bröts av och ett mörkt morrande på bara några meters avstånd. Jag fick inte riktigt klart för mig om de sprang hela vägen tillbaks till den parkerade bilen i Åre by, men något lugnt samtal hade de inte fört med djuret i mörkret. Vi vet fortfarande inte vad det var. Hela kvällen satt vi och lyssnade på djurläten på datorn och letade spårbilder. Dagen efter var de förstås tvungna att gå tillbaks i dagsljus för att undersöka saken vidare. Strax efter att de hade gått hemifrån ringde Darren mig på Facetime för att visa detta fynd:

Foto Darren Hamlin 

Det finns fem rovdjur att välja på, björn (som borde sova?), varg, järv, lodjur eller människa. Efter ett antal mail och samtal med Länsstyrelsen i Jämtland har vi ändå inte kommit fram till något svar. Spåren i så djup snö är för svåra att tyda. Om stackarn på bilden ovanför blivit dödad eller dött på något annat sätt vet vi inte heller. Men det blev en spännande helg, och vi lärde oss en massa nytt om rovdjur, spår och läten. Och, det kanske vore på sin plats att träna upp nerverna till nästa tillfälle, eller så var det klokt att springa för livet! 

Efter några dagar med temperaturer runt -20 och en hel del blåst bjöd söndagen på behagligare temperatur, knappt någon vind och en väldig massa sol! Jag hade turen att ha paxat en heldag i skidbacken med några kompisar. Äntligen fick jag en perfekt snowboarddag!

Halvårsdagen och EN saknad

Ja, idag är det sex månader sedan flyttlasset gick från Stockholm till Åre. Sex månader. Det låter ju ganska långt, samtidigt känns det som att vi har bott här rätt länge. Allt annat än Åre och det liv vi lever här känns rätt avlägset. Just nu finns det ingen annan plats jag hellre skulle bo på! Men för ett tag sedan kom jag på att det finns EN sak jag saknar. Indisk mat. Jag har cravings likt gravidcravings, fast på indisk mat. Kanske speciellt från vår favoritindier på Söder i Stockholm, Gandhi. Samtidigt känns det rätt skönt att det bara är en viss mat jag saknar. När jag bodde i London saknade jag saltlakrits. När jag flyttade från London till Stockholm saknade jag de engelska indiska restaurangerna och riktig öl. Men man vänjer sig, hittar substitut och upplever total njutning när man väl är på besök på platsen där den där särskilda saknaden finns!

I helgen var jag och Eskil på bio för första gången sedan vi flyttade hit. När man är van att bo i Stockholm med dess utbud blir det till att tänka om när det gäller biobesök. För det första ligger närmsta biograf i Järpen, 25 km öster om Åre. För det andra är utbudet inte detsamma. För ungefär en månad sedan tittade jag på bioprogrammet för att se om det fanns någon barnfilm jag och Eskil kunde se tillsammans. Nästa barnfilm (som passar en 3,5-åring) skulle visas 18-19 januari, som då alltså var ungefär en månad framåt i tiden. Bamse och tjuvstaden. Lika bra att skriva upp det i kalendern så att det inte glöms bort. Och vilken förväntan som byggdes upp! "Är det idag vi ska på bio?" "Hur många dagar är det kvar nu?" osv. Roligt! Jag blev positivt överraskad att den fina lilla biografen, som inte var så liten som jag hade förställt mig. 176 riktiga biostolar. Det var annat än vad jag växte upp med på Runmarö i Stockholms skärgård. Där var det vanliga trästolar som ställdes ut i hembygdsgården, en gång i veckan, sommartid. Mitt batteri till mobilen verkar inte var gjort för de nordligare delarna av jorden, därför hann jag aldrig få ett foto på biografen i det fina vintervädret. Men sista bilden innan mobilen la av blev den här, i väntan på att biografen skulle öppna. Solen har minst sagt skämt bort oss senaste veckorna.

På söndagen kunde jag äntligen ta med barnen till skidbacken igen. För även om det har varit soligt så har det varit låga temperaturer med blåst. Men på söndagen hade blåsten försvunnit och det blev en mysig dag i backen och vid elden i en av kåtorna i Björnen. 

Längdåkning, puder och kyla

Trots att vi har haft snö i mer eller mindre tre månader har jag inte lyckats ta mig ut på längdskidorna! Snowboardåkningen har lockat för mycket och längdåkning har jag inte tidigare gjort i Åre. Under alla år som vi varit här så har längdåkning skett på Ånnsjön eller i Storulvån. Jag har helt enkelt inte tagit mig tid att utforska vilka av alla spår jag vill åka i. Efter några timmars snowboardåkning i fredags, i pudersnö, men också i -13 och blåst, kände jag inte för att bli nedkyld i sittliftarna ytterligare en dag. Så på lördagen bestämde jag mig för att testa längdspåren i Björnen. Jag hade nästan glömt hur roligt och skönt det är! För att inte tala om hur vackert det är att åka igenom de snöklädda skogarna. Jag har hittat mitt nya gym! 

Foto Darren Hamlin 

Helt salig åkte jag hem och hämtade Darren och barnen för att åka tillbaks till Björnenområdet och äta lunch på Bergstugan vid Fröå Gruva. Ett ställe helt i min smak. Ser ut som en röd gammal lada. Enkelt inredd. Med riktigt god lunch och schysst service. Något jag rekommenderar om ni är i krokarna. Åker man skidor från Björnen är det ca fem kilometer dit.

Även om dagarna börjar bli längre nu, är det ändå inte många timmars solljus så när vi tog bilen hem från vår lunch möttes vi av ännu en vacker solnedgång. Många i Stockholm undrade hur vi kunde välja att flytta upp till en plats som är ännu mörkare än Stockholm. Jag håller inte med om det. Mörkret i Stockholm är tungt. Här uppe är det förstås också mörkt, men inte alls på samma sätt. Snön gör att det känns ljusare. Och så gott som dagligen har vi en sol upp-eller nedgång som denna. Ljuset här uppe är magiskt. 

Foto Darren Hamlin 

Foto Darren Hamlin 

Den här veckan har ägnats åt inskolning. Lolas första dag på förskolan, -17 och blåst. Vattenfri fettsalva för små barnkinder är inköpt. Kylan som har uppstått i kombination med de senaste dagarnas blåst biter ordentligt i ansiktet.

Nu väntar tre veckor av besök, välkomna vänner och familj!

Foto Darren Hamlin 

Lugnet före nästa storm

Efter två veckor med liftköer, bilköer och matköer har lugnet lagt sig i Åre. Ja, så gott som i alla fall. Man hör fortfarande ryssar, norrmän och engelsmän runtom i byn. Men de flesta av de svenska jul-och nyårsfirarna har åkt hem. Nu har vi några lugnare veckor innan sportlovsveckorna drar igång. Idag bjöds vi på fantastiskt väder. Några minusgrader och sol. Då känner man sig lyckligt lottad när man, mellan två tvättar i tvättstugan, tar kabinbanan upp till Åreskutan och möts av detta.

Foto Darren Hamlin 

Det jobbigaste var att stå där uppe utan brädan, och ta liften ner. Men det var det värt! 

Det börjar kännas att det inte är så många dagar kvar på föräldraledigheten. Jag vill liksom passa på att göra allt på en gång. Träffa alla andra föräldralediga, ta promenader mitt på dagen, sitta med barnen inne i deras lektält och läsa sagor och äta frukt, gå runt i pyjamas hela förmiddagen. Så ni som har mycket föräldraledighet kvar, passa på att njut! 

Till något helt annat. Jag måste berätta om något jag upplevt i skidbackarna under semesterveckorna. Det har blivit många dagar med barnen i barnbackarna. Turisternas semesterparadis med snö, knappliftar, roliga figurer i backen, varm choklad...ja, ni vet, det som är tänkt att bli en härlig vecka med familjen. Jag överdriver inte när jag säger att jag minst en gång om dagen har hört föräldrar skälla ut sina barn för att de inte orkar åka mer skidor, inte kan åka, inte vill åka. Jag får en klump i magen varje gång jag hör detta. "Nu har vi hyrt skidor åt dig, nu åker du". "Liftarna är öppna i två timmar till, vi ska inte åka hem än". "Ska du fortsätta och gnälla så lämnar jag dig här". Osv. Det är klart att jag fattar att man som förälder kan känna en frustration när man har packat blöjor, mackor, termosar, extrastrumpor, extraskor, extravantar, tagit sig till backen, provat ut skidor och pjäxor, hyrt skidor och pjäxor, åkt ett åk...för att sedan höra barnet gråta att det vill hem till stugan. Men den situationen har du som förälder tagit risken att försätta dig i. Om jag, som okänd förälder som står bredvid, blir alldeles stel och kall i hela kroppen när jag hör detta kan man föreställa sig hur barnet som det är riktat mot känner. Om det nu, mot förmodan, skulle vara någon av dessa föräldrar som läser min blogg, tips: Tänk inför skidsemestern att ni ska på en snösemester, där det kanske blir tid för lite skidåkning. Jag vill aldrig mer höra ett barn bli utskällt i en skidbacke pga av ett par plankbitar! 

Hej 2014!

Det nya året kunde inte ha börjat bättre. När man inte är något större fan av nyårsafton och bling bling och med två små barn hemma firades tolvslaget med en kopp te, i pyjamas, i soffan. Bästa tänkbara! Det var därför inga svårigheter att gå upp 6:30, när Lola tyckte det var morgon. Det visade sig dessutom att det skulle bli en fin dag! En soluppgång som gjorde himlen alldeles rosa och några minusgrader gav hopp om en bra dag i backen. Strax före 10 var vi på plats vid ett lugnt Rödkullen, med den här vyn.

Foto Darren Hamlin 

De första veckorna som vi spenderade i skidbacken, i början av december, gick lite knackigt för vår 3,5-åring. Vi hade hoppats på att han skulle gilla skidåkningen lika mycket som han gjorde de få gånger vi åkte förra vintern. Men frågan är om han inte, med åldern, även förstått att det faktiskt kan vara lite läskigt att kasta sig ner för en backe på ett par plankbitar. Vi tänkte att skidskola med andra barn var enda sättet att få honom att gilla det igen (trots att jag, sedan 2-års ålder, vägrat skidskola!). Men, under veckorna som har gått har han blivit mer och mer intresserad och tjatat om att gå till backen. Vi har mer än gärna lyssnat på hans tjat, hängt i backen ett åk, eller en hel dag, helt på hans villkor. Och så en dag gjorde han det bara, plogade, svängde och bromsade. Får han bestämma är vi i backarna hela dagarna, och de dagar som det är möjligt, då får han bestämma! För vår 1,5-årig är det roligaste som finns att pulka ner för barnbacken, eller ännu bättre, springa ner för barnbacken tills det går för fort...

Snart har vi gjort vårt första halvår i Åre. Snart är föräldraledigheten över. Snart är det dags för något helt nytt, att jobba i Åre och att vara två arbetande föräldrar med två barn. Innan vi flyttade till Åre var jag lite orolig för hur det skulle bli att vara föräldraledig på en ny ort, utan att känna någon. Det visade sig att jag hade oroat mig helt i onödan. Tack alla ni årebor som fått oss att känna oss så välkomna! 

Foto Darren Hamlin