101 inlägg och drygt 2,5 år senare

Mitt förra inlägg var inlägg nummer 100. Och därmed har vi bott här i exakt 2 år och 8 månader. Å ena sidan känns det gamla Stockholmslivet väldigt avlägset, å andra sidan är dryga 2,5 år inte alls särskilt lång tid. Tanken på att inte bo här känns hur som helst väldigt långt bort. Jag slås ofta av tanken vad vi gjorde på vår lediga tid i Stockholm...jämfört med här. Häromdagen tex, lediga och lunchen hade passerat, vad skulle vi hitta på resten av eftermiddagen? Det fick bli några åk i Rödkullen, tills vi insåg att det var alldeles för mycket folk och att vi inte orkade stå i liftköer. Men ändå, det blev 2 timmars åkning och vi hade kul. I Stockholm hade det kanske blivit närmsta lekplats? 

På tal om mycket folk. Jag vet inte hur jag tänkte när jag tog semester påsklovsveckan! Påsklovsveckan i Åre är en av de veckor då det är som mest folk här. Jag hade kanske någon förhoppning om att det skulle vara strålande sol varje dag och att vi skulle kunna ta oss till de mindre packade platserna och njuta av det fina vädret i en snögrop. Lite sol har vi haft, men mycket blåst och blöt snö, som har blivit smält snö och is. Eftersom min familj är här på besök och håller till borta i Ånn har det blivit några dagar där. En garanterat folktom plats. Det man kan göra i Ånn vintertid är att greja ute på gården till huset eller åka längdskidor. Jo, och så skoter förstås, men det är inte riktigt vår cup of tea. Men längdåkning på den snön som finns kvar har det blivit.

Med skidpulka på Ånnsjön. Foto: Darren Hamlin

Skidåkning på Ånnsjön. Foto: Barbro Stenstrand 

När man har vuxit upp i Stockholms skärgård och varit omgiven av havet har jag alltid föreställt mig att jag behöver närheten av havet och det lugn det ger mig. En sjö kommer inte ens i närheten av samma känsla. Däremot fjällen. En runda på längdskidorna på Ånnsjön, omgiven av fjällen,  kan jag leva länge på. På påskafton blev det en tur till Storulvån, i 18 sekundmeter. Helt ok, men utelunchen var inte den skönaste jag varit med om. Nästa ställe för att fly allt folk blev en utflykt med några kompisar till till Ullådalen, men där trodde vi fel. Vi gick som i ett lämmeltåg upp på fjället. Eller ja, hur långt man nu kommer med fyra barn under sex år. Men, barnen lekte och föräldrarna drack kaffe, en bra dag med andra ord.

Nästa dag gav vi upp allt vad skidåkning heter och åkte till favoritplatsen Ristafallet. Så fort vi kommer dit hamnar barnen i någon fantasivärld och fladdrar iväg. Den här gången hittade de en gran att flytta in under. Då låtsas de att de är Birk och Ronja i varglyan.

Varglyan 

Ristafallet börjar smälta

Och så en efterlängtad premiär, cykeln kom fram och skulle provköras på allt rullgrus. Och nog måste jag säga att ljudet av däcken mot gruset lät vår. 

Cykelpremiär

Hur dumt det än känns att vara ledig och trängas med alla andra den här veckan har vi kommit in i semesterlunken och trivs rätt bra med att bara ta dagarna som de kommer. Nästa vecka är de största semesterveckorna över och förhoppningsvis har vi lite vinter kvar att utnyttja, utan trängsel.

Jag hör knastret från grus

Vilken final det blev på sportloven, både Stockholm och norra Sverige fick varsin fantastisk vecka. Med en tidig påsk i år blir det bara någon veckas paus på skidturisterna här i byn. Och frågan är om det ens är någon paus? I söndags körde vi förbi tågstationen på eftermiddagen när Stockholmståget kom in, en ny invasion och nya långa köer på Ica. Jag brukar alltid säga att den bästa tiden att komma hit upp, om man vill ha lite folk men bra åkning, är just nu, veckorna mellan sportlov och påsk. Men de vi såg kliva av tåget här i söndags hade otur. De hade just missat lördagens magiska dag med strålande sol och några minusgrader och möttes istället av spöregn. Vilka kontraster. Eller som Eskil konstaterade "man kan undra varför inte alla bor här så de också kunde välja att åka skidor bara de dagar då det är sol och ingen blåst".

Bakom mina googles en regnig dag

På lördagen hade jag en egendag i backen med några kompisar. En dag vi hade planerat långt i förväg. Så när man vaknade till -10 och strålande sol kändes det som att det kunde bli en bra dag. Solen värmde och temperaturerna steg snabbt till strax under nollan. För en gångs skull var vi bara snowboardåkare som körde tillsammans, med andra ord körde vi få transportsträckor och slapp ha skidåkare som stod och väntade på oss när vi knäppte på brädorna efter liftturen. Vi avslutade dagen med en öl på Granen och bad och bastu på Tott Hotell. En lyckad dag.

En solig dag på Åreskutan 

På söndagen hade vädret som sagt helt och hållet ändrat karaktär. Men barnen var lika sugna på skidåkning ändå. Vi gav oss ut i det som började som duggregn, men som efter några åk gick över till ordentligt regn. Eftermiddagen bjöd därför på en mysig slappardag hemma, det var länge sedan vädret tillät det!

På söndagskvällen grejade inte kroppen att stå emot bacillerna från jobbet mer, sjuk, NEJ jag vill inte! Men när jag låg i sängen och hade lyssnat på regnet som piskade mot rutan hörde jag helt plötsligt knastret från grus där utanför. Hur tråkigt det än var att det kom en massa regn var knastret ett första vårtecken, lite mysigt trots allt. Men det verkar inte bli något långvarigt, framåt helgen är det dags för ett nytt snöfall att dra in. Tur det, för det är ju mycket kvar av den här vintersäsongen. 

När jag tänker på det så har faktiskt ett till vårtecken dykt upp. LJUSET! Det går snabbt nu. Från att för bara några veckor sedan se solen försvinna bakom Renfjället har vi nu de vackra synliga solnedgångarna igen. Och med den här nymånen blev det alldeles kolossalt vackert. 

Nymåne över Åre. Foto Darren Hamlin

Förra helgen testade vi förresten kälkspåret från Fjällgården ner till Torget. Det var roligare än väntat och barnen ville bara köra om och om igen. Jag och Darren åkte med varsitt barn i en lite längre pulka. Snön vräkte ner och med hälarna i snön större delen av banan fick vi oss en ordentlig snödusch. Tur att vi alla hade tagit med våra googles. För att komma upp igen tog vi Bergbanan, vårt eget lilla tåg. Kvällen avslutades med middag på Max och två slutkörda, men nöjda barn.

Kälkspåret Åre. Foto Darren Hamlin 

Just som jag skulle publicera det här inlägget kom barnen hemrusande från förskolan och ropade "mamma, vi har varit i första geggamojjan!". Skor, kläder, glasögon och hår, allt täckt i lera. Ytterligare ett vårtecken!

Alternativ afterwork

Mycket snö, sköna temperaturer, ganska mycket sol och ganska lite vind. Då försöker jag att hinna med så många efter-jobbet-skidåkningar det bara går. En dag i veckan slutar jag så tidigt att vi faktiskt hinner åka ett par timmar innan liftarna stänger. Men för att utnyttja eftermiddagen måste allt vara förberett så att det bara är att kasta sig till backen vid arbetsdagens slut. Barnens och min skidutrustning är redo i bilen på morgonen (jo, för när jag ska lära barnen att åka skidor åker jag själv skidor också, då får brädan vänta hemma). Hämta barnen och ge dem deras mellanmål i bilen på väg till Rödkullen. En vanlig eftermiddag hinner vi med att träffa snögubben Valle, kissa i skogen, köra äventyrsbanor, träna svängar i backen, stå i kö med alla sportlovsfirare, ha ankarliften i knävecket, hoppa på hoppen i Åres snow park och förstås några sammanbrott från barnen (och mamman!). Precis som det ska vara. Och precis de gånger då man blir påmind om varför vi flyttade hit. 

Energipåfyllning

Förra helgen hyrde Eskil snowboard för första gången. Han undrar ibland varför det är så att mamma och pappa åker bräda och han skidor. Ja, säg det. Så vi hyrde en bräda. Två dagars träning i en av de minsta barnbackarna. Mina känslor flög tillbaks 23 år i tiden när jag själv skulle lära mig att åka bräda, från att ha åkt skidor. Sönderslagna knän och sönderslagen rumpa var mitt minne. Och en stålkant som gör felskär mest hela tiden. Men han var tapper och kämpade på, till slut sa benen nej och han bytte till skidor. Vi får öva mer en annan gång.

Efter en hätsk vecka på jobbet förra veckan avslutade jag och kollegorna med en skön afterwork på byn på fredagen. En fredagskväll i sportlovstider är det bäst att boka bord, det fick bli en favorit, Dahlboms. En fantastiskt god Bi bim bap och några öl. Sedan vidare till Broken och bli serverad av min brorsdotter som säsongat här sedan i december. En bra kväll!

Så kom skiftet vecka 8 till vecka 9, storinvasion. Vi ska inte göra samma misstag som tidigare och tro att vi ska kunna ge oss ut i backarna som vi brukar. Vilket område ska vi välja där hela familjen kan åka och det inte är för mycket folk? Nu har vi testat Ullådalen några dagar och det visade sig vara en lyckoträff. Ingen liftkö och puderåkning i skogen. Hela familjen nöjda och glada.

Puderåkning

Ullådalen

Ullådalen