Midnight walk

De ljusa kvällarna gör mig alldeles berusad. Sömn känns överflödigt och jag vill bara stanna tiden i detta nu. Solen går ner 23:25 och upp 02:54. Där emellan är det rester av solnedgång som direkt går över till början på soluppgång. Jag och en kompis bestämde oss för att vi måste uppleva detta ljus från en högt belägen punkt. Vi planerade in en midnattspromenad där vi tittade ut en punkt där så lite fjäll som möjligt kunde skymma solen. Vädermässigt passade lyckligt nog natten till midsommarafton bäst. Vi begav oss i solgasset kl 21 på torsdagskvällen.

Foto: Charlotte Allmo 

Foto: Charlotte Allmo 

Skidbackarnas transportsträckor lämpar sig bra för både promenad och cykling, även om branterna tycks mycket brantare utan snö. Första anhalt var Olympiaplatån, många branter dit och inte alltid den roligaste vägen. Sedan kommer belöningen, från Olympiaplatån till toppen av Rödhakeliften (ovanför Rödkullen). Det är så vackert att trots att både jag och min vän bor här och kan uppleva detta nästan precis när som helst, så blir vi helt tagna. Smältvattnet forsar fortfarande nedför fjället och trots att vi bara var vid toppen av lågzon så ligger det fortfarande fläckar med snö kvar. Detta i kombination med en grönska som breder ut sig. 

Foto: Charlotte Allmo 

Landskapet blir helt annorlunda jämfört med på vintern. Tjärnarna som lyser med sin frånvaro vintertid ligger nu som en spegel och ger oss en dubbel effekt av landskapet. Den här tjärnen ligger vid toppen av Rödhakeliften. Därifrån tog vi oss ett par hundra meter upp på en topp för att förhoppningsvis få fri sikt till det sista av solen. Vi misstänkte att vi kanske inte skulle få se solnedgången eftersom det fanns en hel del moln i horisonten. Men när vi kom upp på toppen fick vi syn på en lucka i molnen och en glödande sol. Förutom koko:andet från en gök var det bara tystnad. På hela vår vandring uppåt hade vi inte mött någon och vi kände oss unnande att få uppleva detta. 

Foto: Charlotte Allmo

På midsommaraftons morgon vaknade vi till klarblå himmel och en spegelblank Åresjö. Och det märkligaste av allt var att det faktiskt var varmt, på midsommarafton! Vår första midsommar som årebor hade vi underställ, mössa, vantar och snöfall. Nu var det för mycket med kofta över sommarklänningen. Vi begav oss till det årliga midsommarfirande vid Fröå gruva, som också är en speciell plats. Ängarna och dess midsommarblommor breder ut sig framför de snöklädda topparna. Kvällen blev till ett grannkalas ute där det blev tröttheten, och inte kyla eller mygg som fick oss att till slut avsluta. Och så får jag ibland frågan hur vi kan välja att fira midsommar här? Inget svårt val.

Fröå gruva

Jag vill spara doften av hägg i en burk

Älskade vår! Känslan när hela naturen fullkomligt exploderat i grönska. Från knoppar till ljusgröna små, små blad tog sin tid. Men från det ljusgröna små, små bladen till det mörkgröna lummiga som doftar alldeles magiskt har det gått fort. Kan man inte bara få bromsa tiden just nu? Stoppa ner doften av hägg i en burk och spara det till en mörk höstdag när det regnar från sidan? Klockan är 21:23 och jag sitter på balkongen i solgasset i linne och shorts. Allt som hörs är fågelkvitter och några som spelar fotboll en bit bort. Sjön är helt spegelblank och blir så där grön från träden som speglar sig där i. På fjälltopparna finns det fortfarande fläckar av snö kvar. De kvällar jag inte kan komma iväg på en promenad på fjället är det här mitt sätt att smälta dagen och ladda inför en ny. Ja, de dagar som Åre bjuder på väder som detta förstås. Om jag visste på förhand vilka dagar på året som Åre skulle bjuda på sommarväder skulle jag de dagarna aldrig välja att åka härifrån. Det är något alldeles speciellt.

Slutet-på-terminen-veckorna är fullspäckade på jobbet, samtidigt som de bara flyger iväg. På fredagskvällen kommer jag på att jag ju skulle andas också, jag visste att det var något jag hade missat i veckan! Men så kommer lördagsmorgonen och jag försöker se till att ha jobbkranen så avstängd som det bara går. Nu när skidsäsongen är över tar vi oss nästan alltid iväg till någon plats i naturen att bara hänga på. Antingen tar vi bilen och åker iväg till en plats längre bort eller så tar vi cyklarna eller benen och beger oss till något i närheten. Så fort vi blir ensamma med träden, bäckarna, växterna och fåglarna är det som att något händer. Allt bara rinner av en. Naturen är så väldigt bra på att ge en perspektiv på saker och ting. Som här, Ristafallet med dess enorma vårkraft som trollbinder en.

Jo, för vi tog oss dit igen, vi hade ju inte gjort vårskriket än. Barnen hittade en bra plats att slänga sig ner på, och så skrek vi. 

Promenaderna med barnen blir så väldigt mycket lättare och roligare när det finns stockar att klättra över och gå balansgång på, bäckar att kasta ner pinnar och blad i och förstås matsäck i ryggsäcken att locka med. 

Idag blev det en lunchutflykt till en liten pärla längs Indalsälven tillsammans med våra kompisar. Cykelyta, vattenlek och skogslek på samma plats, mer än så behövs inte för fyra leksugna barn. Och fyra pratsugna föräldrar. 

Dagens lunchutsikt