Två skollov avverkade, det ena i London, det andra på hemmaplan i Åre. Med halva släkten och halva hjärtat i London krävs det förstås att det görs vissa besök där. Väljer man att göra dessa besök under vår skidsäsong underlättar det med flygalternativ. Easyjet flyger skidsugna engelsmän till Åre och fotbollssugna jämtar till London. När jag tänker på det är det ju ganska märkligt att vi bor i en skidort i norra Sverige och kan med ett direktflyg på 2,5 timme befinna oss i en av Europas största städer, konstrasten är nästan obeskrivlig. Dagen innan avfärd tog jag en tur i längdspåret i Björnen, snöklädda granar, frisk luft, nästintill bara jag där, ljudet av mina skidor som glider mot snön och dunket från mitt hjärta. Tjugofyra timmar senare befinner vi oss i en stad som har lika stor befolkning som hela Sverige, tung förorenad luft, mullrande trafik och tjutande utryckningsfordon, samtidigt som jag bara älskar det, London kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Det är lätt att glömma att barnen är uppvuxna bland fjällen och inte alls har vanan av en storstad. Trots årliga besök i Stockholm och flertalet besök i London är det inget de är vana vid, på planet dit jämför barnen Östersund med London och vi förstår att minnet av senaste Londonbesöket ligger långt bort. När vi är på väg att landa på Gatwick förundras barnen över grönt gräs och asfalt, det har vi inte sett på snart ett halvår. Sedan myllret av människor och det som kanske slår mig mest nu, förutsägbara platser och system där det finns outtalade regler hur man ska göra och gör man inte så blir det grus i maskineriet och allt hakar upp sig. Som när man stannar upp i flödet av människor på väg till tåget eller när man gör en två sekunders fördröjning innan man går fram till nästa lediga kassa på Sainsburys. Så kan man bara inte göra, för tänk om man skulle behöva vänta två minuter på nästa tunnelbana eller komma ut ur affären två sekunder senare, otänkbart. En klaustrofobisk känsla infinner sig och för första gången på 11 år känner jag att den där lilla känslan av att längta tillbaks till att bo i London är helt bortblåst.
En vecka senare landar vi på Östersunds flygplats och barnen jublar när piloten ropar ut "Welcome to Östersund". Det är -5 och strålande sol. Om vi snabbt skottar fram bilen från de decimeter av snö som fallit under veckan hinner vi hem för några eftermiddagsåk. Vi hinner och kommer man för sent för manchesteråkning så fixar man det på sitt eget sätt.
När påsklovet närmade sig försäkrade sig barnen om att vi väl skulle vara hemma i Åre, det skulle vi. Det var bara det att vi inte var ensamma om tanken att njuta av påsken i Åre. Med mer snö än på många år och en påskhelg som bjöd på strålande sol, kalla nätter och varma dagar blev det till att samsas om parkeringsplatser, pister, offpister och grillplatser.
 |
| Långfredag i Rödkullen |
Efter en dag i trängseln valde vi att åka till Ånn. Sedan vi flyttade hit för snart fem år sedan har vi längtat efter att gräva en snögrop där vi kan njuta av det fina vårvintervädret. Några försök till snögrop har det blivit tidigare år, men eftersom det knappt funnits någon snö kvar i april har det mer blivit att sitta i en vattenpöl. På påskafton, efter ett misslyckat försök att ta sig till Storluvån, hamnade vi äntligen i en snögrop vid sidan om Ånnsjön. I timmar lekte barnen med sin kusiner bland björkarna och granarna med några spadar som enda redskap, nu var de i sin rätta miljö. Sedan dukades lunchen upp på vårt snöbord i mitten och alla vi elva placerade oss i vår snösoffa som omringade bordet.
 |
| Solgrop med eldgrop |
 |
| Storsnasen- vår utsikt från solgropen |
De soliga dagarna ville liksom aldrig ta slut, så hur mycket vi än ville ha en slappardag hemma med sovmorgon och långfrukost var det omöjligt att låta det ske. Slappa kunde vi göra i hängmattan på lunchpausen, inte före dess.
 |
| Lunchchill i hängmattan |
 |
| Hitta orörd snö under påskinvasionen är en utmaning. Foto: Darren Hamlin |
Idag, på påsklovets sista dag, gjorde vi årets första besök till Ristafallet. Vi har under vintern sett i sociala medier hur våra kompisar varit där och klättrat på det frusna vattenfallet. Varmare temperaturer och sol kommer smälta upp isfallet snabbt nu, men det var fortfarande möjligt att gå på det, med den pirrande känslan att höra hur det forsar under isen.
 |
| Isformationer i fallet. Foto: Darren Hamlin |
 |
| Fruset Ristafall. Foto: Darren Hamlin |
På hemvägen mötte vi påsklovsfirarna på väg hem, 74 stycken bilar räknade barnen det till på en knapp mil. I vårt körfält var det tomt. Nu har vi pisterna för oss själva till säsongens slut i början på maj.
