Första snön!

De senaste veckorna har varit som en tickande bomb. Vi har haft fantastiska sensommardagar med eftermiddagstemperaturer på tjugo grader. Men hela tiden har man vetat att vilken dag som helst slår det om. Då gäller det att utnyttja värmen och det sista av sommaren till fullo! Häromdagen när vi skulle på utflykt med barnen på jobbet bestämde vi oss för att passa på att ta med oss lunchen upp på berget. När vi vandrade upp låg morgondimman fortfarande tät över Åre, men lagom till lunchen hade det klarnat och när vi satt där och åt kände jag mig så lyckligt lottad att jag jobbar med just det här jobbet i just den här omgivningen.

På eftermiddagen när jag kom hem sa jag till Darren och barnen att vi bara måste äta middag på berget ikväll. Barnen är alltid öppna för middagar ute, så vi packade ihop vår mat och begav oss upp på berget. Det blev till samma ställe som jag hade lunchat med jobbet. Ett ställe i solen, med utsikt över Åresjön, Renfjället, Mullfjället, Åreskutan, med en bäck som rinner precis intill, med nedfallna träd som barnen leker på och med stubbar där de hittar stubbskatter. 

Foto Darren Hamlin  

När vi hade ätit upp vår middag och solen började försvinna bakom Mullfjället var det dags att ta sig ned för berget. Det blir mörkt snabbare och snabbare nu. Och när mörkret faller blir skogen sådär mystisk att det inte bara är en fyraåring som börjar fantisera och tycka sig se saker. Stubbar blir till märkliga djur och träden till stora troll. 

När helgen kom väntade vi oss en vändning. SMHI hade lovat mulet och kallare, så vi gjorde inga helgplaner utan tänkte oss en mysig helg hemma. Men så vaknade vi på lördagen och vädret såg bättre ut en lovat. Vi bestämde oss för en utflykt till vackra Ristafallet dryga milen från oss. Vi tältade vid Ristafallet förra sommaren och då berättade jag om det här i bloggen. Jag berättade också att det var platsen där delar av filmen Ronja Rövardotter spelade in. Den här gången hittade vi platsen för Ronjas och Birks älvfärd. Precis lika vackert och trolskt som man kan föreställa sig. 

Foto Darren Hamlin 

Precis intill hittade vi en fin stenstrand där vi bestämde oss för att göra upp en eld och äta lunch. Det var så varmt att vi satt i bara t-shirt. I slutet av september i Jämtland. 

Foto Darren Hamlin 

Vi stannade hela eftermiddagen och på vägen tillbaks till bilen hälsade vi på några tama får. 

Foto Darren Hamlin 

En dag att minnas, för kanske var det den sista t-shirtdagen för i år? När vi kom hem igen och packade ur bilen var det som att en höstvind drog in. Höstlöven började virvla runt oss på gården utanför huset, vi kände några regnstänk och det blev helt plötsligt kallare. På söndagen var sommaren som bortblåst. Det gick gäss på Åresjön, ännu fler av de röd-gul-orange-bruna löven på träden föll av och det regnade från sidan. Nu på måndagskvällen körde jag hem från en utbildning med jobbet i Järpen, två mil öster om Åre, och såg när jag närmade mig Åre att Åreskutan hade ett vitt täcke över sig. Den första snön har fallit! Det var som att det pirrade till i hela magen när jag såg det. Snart, snart dags att plocka fram snowboarden igen. Lycka!

Valet som inte är ett val

Något obehagligt har hänt. Imorgon går Sverige till val och det är inte längre ett val om hur och till vad våra skattepengar ska fördelas. Det är ett val där människors olika värde ska bestämmas. För en del av Sveriges befolkning är inte alla människor lika mycket värda. För en del av Sveriges befolkning är människor som flyr krig, svält, sjukdomar och förföljelse inte välkomna hit. För en del av Sveriges befolkning känns det rätt att inte hjälpa människor i nöd. Den här delen av Sveriges befolkning tycker att vårt stora, rika, friska land bara ska vara till för de som i generationer är födda och uppvuxna här. Och de som inte hör till den gruppen ska i alla fall leva efter majoritetskulturen i Sverige. Man menar att den svenska kulturen är äldre än den mångkulturella, och att det därför ska värnas om denna i samhället och i undervisningen i våra skolor. Utöver detta röstar den här delen av befolkningen för ett stopp av homosexuellas och ensamståendes möjlighet att bli prövade till att bli adoptivföräldrar. Ett avskaffande av diskrimineringsombudsmannen. Ett avskaffande av modersmålsundervisning, trots att forskning visar på vinsterna med denna undervisning.

Hur blev det så här? Varför vill 10% av Sveriges befolkning ha det på detta vis? Vilka är det som vill ha det så här? Jag funderar mycket på det och blir både ledsen och arg. I min värld ser det ut så här: Vi råkar alla födas på en plats vi varken valt eller förtjänat och den platsen kommer att påverka resten av vårt liv. Och det där livet då, vad ska vi hitta på med det? Jo, vi ska sprida kärlek i massor, vi ska känna glädje i det vi gör, vi ska prova på det som lockar, vi ska känna empati och inte döma och vi ska framförallt leva i solidaritet med varandra. Klyschigt? Nej inte alls. För det kan ju inte vara möjligt att något annat skulle gå före detta? Det kan väl inte vara möjligt att det finns de som mår bra av att leva ett rikt liv med sig själv och sina nära utan att göra något för de som inte lever samma rika liv?

Därför är valet imorgon inte ett val. Alla vi som har rösträtt måste ta vårt ansvar och stoppa Sverigedemokraternas framfart. Det har diskuterats att det har varit en sömnig valrörelse där många svenskar känner att de inte lockats av något av partierna. Det diskuteras att rösta blankt för att visa sitt missnöje. I denna valrörelse är detta är inte ett alternativ. Tycka vad man vill om de övriga partierna, nu väljer vi en riktning vi kan stå för. En riktning som gör oss till schyssta medmänniskor. En riktning där vi kan se alla i ögonen och säga att jag har gjort mitt för att så många som möjligt ska ha ett så bra liv som möjligt. Så, iväg till vallokalerna med er!

En luftgäst

Åre började faktiskt som en sommarturistort i slutet av 1800-talet. Då var det luftgäster som kom hit från städer för att andas ren fjälluft, även patienter med reumatism, astma och luftrörsbesvär kom hit i hopp om att den friska luften skulle råda bot på deras sjukdomar. Om de blev kurerade eller inte vet jag inte, men jag vet att den friska luften och de magnifika omgivningarna i alla fall råder bot på både det ena och andra för mig. Som idag till exempel. Mamma och pappa har kommit upp till huset i Ånn. Darren har åkt iväg på jobbresa till Svalbard, så jag och barnen hade planerat att spendera lördagskvällen och söndagen i Ånn tillsammans med mamma och pappa. Imorse vaknade vi till ytterligare en varm och solig sensommardag och jag fick en känsla av att helgen var för kort, jag ville stanna ett tag till i Ånn. Det gick inte, jag jobbar ju imorgon. Men så bestämde vi oss för att packa med oss lunch och ta bilen de ca 25 kilometerna till Storulvåns Fjällstation. Där finns en mängd vandringsleder runt och på några av Jämtlands högsta berg. När vi har barnen med oss brukar vi ta den 1,5 kilometer långa leden till en hängbro som tar oss över forsen Handölan.

När vi kom till parkeringen blev vi, trots det fina vädret, förvånade över hur mycket bilar det stod parkerade där. Men det som är så fascinerande med Storulvån är dess storlek. Trots alla dessa bilar märker man knappt att det är andra människor där. Så fort man har passerat fjällstationen tar alla sin egen väg. Den här gången hade Eskil med sig sin cykel och var mäkta stolt över att cykla cross country som alla stora gör. 

Väl över hängbron var det dags att plocka fram lunchen. Under tiden måste barnen göra det obligatoriska, kasta stenar i Handölan. Efter lunchen är Lolas mat-och-sovklocka inställd på sömn. Då går hon och plockar fram napp och snutte och letar efter någonstans att sova, först tyckte hon att en av stenarna såg ut som en bra kudde. Men vi föreslog högen med de varma fleecetröjorna vi inte kunde ha på oss idag. Det blev bra. Och till bruset att vattnet i forsen somnade hon. Jag och Eskil passade på att ta en promenad för att återigen leta efter de där kantarellerna som alla pratar om. Men Eskil tyckte dessa var häftigare.

När vi satte oss i bilen igen för att åka tillbaks till Ånn och sedan Åre kändes det inte längre som att helgen var för kort. Dagar som denna gör att det mesta känns ganska enkelt. Och det är just det som luften och omgivningarna här gör med mig. Jag har nog blivit en permanent luftgäst. 

Blårbärstårtan till min födelsedag då? Visst blev det en! Om än inte till min min födelsedag, som spenderades i sjuksängen, så till någon dag efter. 

Till min födelsedag hade också min 16-åriga brorsdotter Hanna skickat med en present från Stockholm. Hon hade bakat jämtländska rullrån på ett recept från mina föräldrars gamla granne i Ånn. En urjämtsk kvinna som sedan flera år tillbaks är bortgången, men hon gjorde denna jämtländska delikatess och nu har alltså Hanna bakat dessa till mig, tack Hanna! Har ni inte testat rullrån, gör det nästa gång ni är i Jämtland! 

Foto Darren Hamlin