Flipflops, skidåkning och cykling

Nu är vi inne i den tredje majmånaden sedan vi flyttade till Åre. Majmånaden är den då jag brukar kunna få en längtan till Stockholm. Månaden som brukar bjuda på kyla, blött och vissa dagar även kraftigt snöfall. Månaden då jag ser bild efter bild kavlas ut på Facebook med parkliv och uteserveringar i ett soligt varmt Stockholm. Men så kom maj 2016 och vi här uppe i Åre fick också vara med och njuta av våren. Vi hade långhelg och det vankades vårväder! Barnen hade längtat efter att cykla på dirten, så på torsdagen begav vi oss dit med cyklar och grillkorv. Till barnens stora lycka visade sig att fler hade samma tanke, mängder av barn från förskolorna var där och körde. Jackor och tröjor flög av, solen värmde faktiskt på riktigt. OBS! Notera isen på sjön i bakgrunden...

Dirten Åre

Dagen fortsatte till Tännforsen, Darrens favorit av vattenfall här (min är som ni kanske har förstått Ristafallet). Tännforsen är enligt min mening lite mer turistigt med informationsskyltar, en ordnad gångväg och bänkar, men ändå, alltid lika fint att komma dit. Vattenfall på våren är mäktigt, vilka otroliga vattenmängder. Och än fanns det is kvar i fallet. 

Tännforsen Maj. Foto: Darren Hamlin 

Fredag och det magiska vädret bara fortsatte! Vi tog en cykeltur och hittade både vitsippor och gullvivor. Innan dess hade vi bara sett tussilago. Vårkänslorna gick nästan att ta på. 

Gullviva Åre. 

I förra inlägget skrev jag ju om säsongsavslutningen i skidbackarna. Vi har haft svårt att förstå att Skistar väljer att ha tunnelseende och stänga liftarna ett förutbestämt datum, oavsett snötillgång. Både förra året och i år har förutsättningarna i högzon nästan varit som bäst de första veckorna i maj. I år tog hotellkedjan Holiday Club det hela i egna händer och hyrde kabinbanan och tusenmetersliften under två helger. Enda sätt att ta sig upp med liftarna var alltså att bo på Holiday club en eller två nätter. Så på fredagen när vi hade stirrat upp mot Åreskutan alltför länge och sett att vårvädret bara skulle fortsätta ringde vi Holiday Club och bokade ett rum. Kommunpris 1150 kr för ett familjerum, taget. I det priset ingick bad på barnens favoritställe, badhuset på Holiday club, och skidåkning hela lördagen. Så här i efterhand var det den mest prisvärda och lyckade hotellvistelsen någonsin (men frukosten får ni jobba på, Holiday). Och visst är det alltid något speciellt med att turista på hemmaplan! 

Vy från rummet. 

Skidutrustningen hade vi plockat undan förra helgen, men nu var det bara att plocka fram allt igen. 

Vårskidåkning. 

I väntan på att åka första kabinen upp var röjningen i övriga skidområdet i full gång. Fäviken-Magnus korvkiosk rullades bort och tackade för den här säsongen. 

Fävikens korvkiosk rullar iväg. 

Att det första åket på en nypistad Åreskuta i vårsolen var magiskt behöver jag kanske inte orda om. 

Manchester i vårslasket. 

On top of the world (nåja). Foto: Darren Hamlin 

Redan andra åket hade manchesterräfflorna blivit till sorbet, men det var lika härligt ändå. Några åkte i shorts, andra satt på toppen och solade i bikini. Det var tunga, blöta svängar och små barnben orkade inte så många åk. Men vad gjorde det. Varje vår bildas en sjö en bit ner i tusenmetersbacken där många tar sats och åker över med skidor eller bräda, än har vi inte vågat testa, det blir ju rätt kallt och blött om man faller i, men att titta på när andra gör kan man sysselsätta sig med länge (spana in Darrens instagramfilm om ni är nyfikna). 

Och så kom vi ner vid skiddagens slut och det var flipflopväder. Vilka kontraster. Det blev middag på balkongen. På söndagen upptäckte vi att knopparna på björkarna som vi sett någon dag innan faktiskt börjat slå ut! Nästa upptäckt gjorde vi idag på väg hem från förskolan, isen på Åresjön som sakta men säkert blivit mindre och mindre över helgen nu var helt borta. Nu är det hög tid att åka till Ristafallet och göra det stora vårskriket. Men på fredag väntas snöbyar, så vi hinner nog! 

Hej sjön, det var länge sen! 

Säsongsavslut

Så var den här, sista skiddagen för den här säsongen. I början av veckan när vi tittade på vädret för den här helgen visade prognosen en hel del nysnö och strålande sol till helgen. Som upplagt för skyhöga förväntningar! Snön kom, men solen höll sig borta. Lördagen hade vi planerat som den sista hela skidåkardagen, så vaknade vi till en mulen himmel och blåst, hela högzon stängt pga hård vind. Skidåkningen i lågzon är en slaskig historia så här års. Det blev en tur till Järpen, storrea på Lundhags och några kassar till Röda Korsets butik. Sedan en lunch vid Ristafallet, vårt vanliga favoritställe.

Ristafallet. Foto Darren Hamlin 

Barnen har fått upp ögonen för Parkour och skapar sina egna parkourbanor i alla möjliga miljöer. Skogen vid Ristafallet är en perfekt milö för detta med alla nedblåsta träda, stubbar, rotvältor, stockar och stenar. Dagen avslutades med Valborgsfirande i Duved, blåsten höll dock i sig och var för kraftig för den stora brasan att tändas, det fick bli en minibrasa istället, och förstås Årekören som sjöng Vintern rasat. Valborgsboxen ikryssad, check.

Söndagen då, den allra sista chansen till åkning (i alla fall om man ska åka lift upp). En eftermiddag fullspäckad med barnkalas gjorde att det fick bli förmiddagsåkning. Till att börja med var det inte många liftar öppna i högzon, men så plingade det till i telefonen och Skistarappen meddelade att Kabinbanan öppnar, tjoho! Eskil och jag begav oss. Nere i byn var det mest mulet, men ändå klar sikt, vi bestämde oss för att åka direkt upp till toppen med Kabinbanan.

Efter mer än halva turen visade det sig att molnen låg lågt idag. Vi åkte in i ett vitt moln och såg absolut ingenting utanför kabinen, samtidigt som vi hörde hur vinden ven där utanför. Oftast tycker jag inte alls att det är något obehagligt med att åka lift, men idag kändes det inte helt hundra. Eskil började undra varför man inte såg något och varför vi aldrig var framme. Väl framme möttes vi av hård vind och noll sikt.

In i dimman. Foto Darren Hamlin

Eskil på Åreskutan 1 maj

Lättnaden av att ha kommit ur Kabinbanan gick över till nästa problem, hur tar vi oss ner genom ett moln där man inte ser mer än en meter framför sig? En efter en började de andra som åkt i samma kabin som oss att ta sig ner för pisten (om de nu såg pisten?), en efter en bara försvann de in i det vita framför oss. Det här går ju bara inte! Vi måste tillbaks till Kabinbanehuset och avvakta, eller ta kabinen ner. När vi vände oss om och skulle gå tillbaks in i huset såg vi inte ens huset. Så det är så här det känns att gå vilse i dimma. Vi hittade tillbaks och tog kabinen ner. Väl nere blev det några slaskåk i lågzon, så vi fick i alla fall vara med att stänga Åre för den här säsongen. 

Senare på dagen körde vi förbi dirten, där man håller till med sina cyklar under sommarhalvåret, när barnen såg att några var där och körde började det redan planeras in vilken dag vi ska dit. Hej vår!