Från höstfärg till gråskala

Som vanligt är hallen full av kläder från fyra årstider, när man tror att det är dags att plocka undan sommarskorna kommer en sensommardag...följt av en frostmorgon och vinterskorna åker fram. Höst i Åre. Men nu är det sedan länge slut på sensommardagarna. När jag tittar igenom telefonens bilder i datumordning blir blandningen av årstider tydlig. Den första snön här nere i dalen kom i början av oktober och ganska snart var topparna täckta av snö.

När den första snön har lagt sig är hela familjen ivrig att ta sig ut för att hitta en snötäckt backe där vi kan ha pulkapremiär. Den här gången blev det bland björkarna i Storulvån. Det kändes dock som att vintern hade gjort entré lite för tidigt, de sköna höstdagarna lyste med sin frånvaro. Men så helgen efter bjöd söndagen på en spegelblank Åresjön och ett solsken som fick höstlöven att glänsa som guld. Jag och barnen tog promenaden upp till toppen Totthummeln, 826 meter över havet, som ligger rätt upp från vårt hus. 

Drickapaus på vägen upp 

Kolla-på-utsikten-paus på vägen upp

Belöningen 

Åt andra hållet ser vi en snötäckt Åreskuta och barnen ångrar att vi inte tog med skidor så vi kunde fortsatt upp för att ta några svängar. 

Nervägen går så snabbt och lätt...att vi alla tre halkar i leran varsin gång. Kladdigt är roligt. 

Det finns alltid tid till att tälja. 

Några dagar senare, den 12 oktober, när jag hämtar barnen i skolan är det 18 grader och skolgården är full av t-shirtklädda barn. Det är fint det där med att ha fyra årstider på en och samma gång i hallen.

Det var oktober, nu är det november och väl tillbaks i Åre efter en höstlovsvecka i Stockholm möttes vi av ett nytt snölager i dalen. Bilder hade under veckan skvallrat om att den första naturisen lagt sig och "alla" tycktes ha premiäråkt. När vi satt i ett regnigt Stockholm och såg detta var det förstås omöjligt att inte längta hem. Har man otur blir det inte mer än någon dags åkning på naturis, innan den täcks av snö. Efter några dagar av plusgrader och olika sorters nederbörd kunde vi inte drömma om att isen fortfarande skulle ligga kvar. Vi satsade på att hitta snö istället och bagav oss på lördagen till  Ullådalen, den tanken var vi inte ensamma om, parkeringen närmast Ullåstugan var full! En av de bästa sakerna med att bo här är att vara omgiven av andra som är lika entusiastiska att få känna, klämma, hoppa, åka, leka i den första snön. Några går med stighudar uppför, trots att bäcken synligt forsar under snön och stenar lyser med sin närvaro. Andra har byggt hopp snön som de kör med brädan på. Och en hel drös kör pulka av olika slag. Hej vinter!

Lunch med utsikt

På söndagen firade vi den engelska traditionen Guy Fawkes night, en dag tidigt. Detta skedde traditionsenligt med sausage hot pot och bakpotatis vid lägerelden. Det som inte kändes traditionsenligt var att detta ägde rum i Klocka, vid Ånnsjön, omgivna av några av Jämtlands pampigaste fjäll och att maten tillagades på öppen eld och i en kamin. Till efterrätt, äppelpaj tillagad i folie över eld. Någon Guy Fawkesdocka brände vi dock inte. 

Här kokas det hot pot  

Bakpotatisarna lagades klart på glöd

Skridskoisen då? Den var helt klart över förväntan, blank, slät och så klar att vi såg den grunda botten under. Vi var inte lika våghalsiga som andra skridskoåkare som skrinnade iväg långt ut, det blev fina skär längs strandkanten också. Hoppas det inte var säsongens sista! 

Bestiga Suljätten med barn

"Det var en gång en jätte som bodde i Åreskutan som hette Rut i Skut, Ruts värsta fiende hette Jätt i Spätt och bodde på en höjd ovanför Sulviken nära Kall. Dessa två låg ständigt i krig med varandra och Rut försökte genom stenkastning att förgöra Jätt, utan att lyckas. Stenarna som kastades från Åreskutan hamnade halvvägs till Sulviken där Jätt bodde. Men så en dag lyckades Rut komma så nära Jätt att ett knytnävsslag räckte för att få omkull Jätt som blev liggandes död på rygg med näsan upp i vädret, och näsan är nu berget Suljätten, 845 möh." Med den berättelsen laddade vi i bilen på väg mot Suljätten, berget bortom Kall, i Konäs 67 km från Åre. Trots att det blev många kommentarer från en 8-åring och en snart 6-åring att det inte finns några jättar så hade ändå berättelsen sått ett frö för fantasin att flöda när bergsbestigningen väl började.

När vi hade kört till Konäs och förbi skylten Konäs Fiskecamp svängde vi av till höger där det stod en liten träskylt med namnet Lillvalen på. En bit in på den guppiga vägen kom vi till en vägbom där vi swishade 20kr till vägföreningen. Det fanns några olika platser att välja att börja sin vandring, vi parkerade vid "parkeringsplatsen" Lillvalen ca 2 km in på vägen. Enligt skylten där skulle vandringen upp till toppen vara 3km, och enligt vad vi läst innan, en stigning på 400 meter.

Skulle vi orka ända fram?

Jättens näsa sticker upp. Foto: Darren Hamlin

Så fort vi började gå såg vi toppen, jättens näsa, och direkt började funderingarna kring om vi började vår vandring någonstans vid kindbenet eller kanske örat. Det samtalet pågick första kilometern och sen var vi framme vid en liten porlande bäck där det var kul att leka en stund och skvätta vatten i våra redan varma ansikten. Därefter började det gå lite mer uppför, men stigen var torr och fin och rolig att gå med stubbar, rötter och stenar att hoppa på. Vi hade startat en vandring på Garminklockan och det var peppande för alla att kolla både antal steg och kilometer som var avverkade. Efter ytterligare en bit tog vi en paus och plockade fram morakniven så barnen kunde tälja lite och vila benen.

Foto: Darren Hamlin 

Sista biten upp kurrade det i magen och benen längtade efter vila, men med den gigantiska näsan ovanför oss var det inga problem att ta sig upp den sista biten och återigen började samtalet om var på näsan vi befann oss just nu. Trots att våra barn tidigare inte varit så pigga på att vandra uppför några längre sträckor kunde även de imponeras av utsikten över Kallsjön, Åreskutan och de andra fjällen och känna stoltheten över att ha gått den långa väg vi nu såg som en liten myrstig där nedanför.

Utsikten från Suljätten. Foto: Darren Hamlin 

Väl uppe var det viktigt att nå den absolut högsta punkten, men det var med pirr i magen vi klättrade upp där i vetskap om att det på andra sidan bara var ett stup rätt ner. Väl uppe kom såpbubblorna inhandlade på Ica i Kall väl till pass, att se bubblorna sväva iväg ut över fjällvärlden var mäktigt! Sedan smakade det gott med varm bönsoppa, en klick gräddfil och några nachochips med en makalös utsikt.

Utelunch när den är som bäst. 

Den här turen kan jag verkligen rekommendera att göra med barn! Ha berättelsen om jättarna i huvudet, ta med en varm vindjacka (på toppen blåste det trots 25 grader och sol nere i dalen), ta med täljkniven, en bra lunch och ta er tid! Vår vandring tog ca 2 timmar, med pauser och lunch inräknat.

London vs Åre

Två skollov avverkade, det ena i London, det andra på hemmaplan i Åre. Med halva släkten och halva hjärtat i London krävs det förstås att det görs vissa besök där. Väljer man att göra dessa besök under vår skidsäsong underlättar det med flygalternativ. Easyjet flyger skidsugna engelsmän till Åre och fotbollssugna jämtar till London. När jag tänker på det är det ju ganska märkligt att vi bor i en skidort i norra Sverige och kan med ett direktflyg på 2,5 timme befinna oss i en av Europas största städer, konstrasten är nästan obeskrivlig. Dagen innan avfärd tog jag en tur i längdspåret i Björnen, snöklädda granar, frisk luft, nästintill bara jag där, ljudet av mina skidor som glider mot snön och dunket från mitt hjärta. Tjugofyra timmar senare befinner vi oss i en stad som har lika stor befolkning som hela Sverige, tung förorenad luft, mullrande trafik och tjutande utryckningsfordon, samtidigt som jag bara älskar det, London kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Det är lätt att glömma att barnen är uppvuxna bland fjällen och inte alls har vanan av en storstad. Trots årliga besök i Stockholm och flertalet besök i London är det inget de är vana vid, på planet dit jämför barnen Östersund med London och vi förstår att minnet av senaste Londonbesöket ligger långt bort. När vi är på väg att landa på Gatwick förundras barnen över grönt gräs och asfalt, det har vi inte sett på snart ett halvår. Sedan myllret av människor och det som kanske slår mig mest nu, förutsägbara platser och system där det finns outtalade regler hur man ska göra och gör man inte så blir det grus i maskineriet och allt hakar upp sig. Som när man stannar upp i flödet av människor på väg till tåget eller när man gör en två sekunders fördröjning innan man går fram till nästa lediga kassa på Sainsburys. Så kan man bara inte göra, för tänk om man skulle behöva vänta två minuter på nästa tunnelbana eller komma ut ur affären två sekunder senare, otänkbart. En klaustrofobisk känsla infinner sig och för första gången på 11 år känner jag att den där lilla känslan av att längta tillbaks till att bo i London är helt bortblåst. 

En vecka senare landar vi på Östersunds flygplats och barnen jublar när piloten ropar ut "Welcome to Östersund". Det är -5 och strålande sol. Om vi snabbt skottar fram bilen från de decimeter av snö som fallit under veckan hinner vi hem för några eftermiddagsåk. Vi hinner och kommer man för sent för manchesteråkning så fixar man det på sitt eget sätt. 

När påsklovet närmade sig försäkrade sig barnen om att vi väl skulle vara hemma i Åre, det skulle vi.  Det var bara det att vi inte var ensamma om tanken att njuta av påsken i Åre. Med mer snö än på många år och en påskhelg som bjöd på strålande sol, kalla nätter och varma dagar blev det till att samsas om parkeringsplatser, pister, offpister och grillplatser. 

Långfredag i Rödkullen 

Efter en dag i trängseln valde vi att åka till Ånn. Sedan vi flyttade hit för snart fem år sedan har vi längtat efter att gräva en snögrop där vi kan njuta av det fina vårvintervädret. Några försök till snögrop har det blivit tidigare år, men eftersom det knappt funnits någon snö kvar i april har det mer blivit att sitta i en vattenpöl. På påskafton, efter ett misslyckat försök att ta sig till Storluvån, hamnade vi äntligen i en snögrop vid sidan om Ånnsjön. I timmar lekte barnen med sin kusiner bland björkarna och granarna med några spadar som enda redskap, nu var de i sin rätta miljö. Sedan dukades lunchen upp på vårt snöbord i mitten och alla vi elva placerade oss i vår snösoffa som omringade bordet.

Solgrop med eldgrop

Storsnasen- vår utsikt från solgropen 

De soliga dagarna ville liksom aldrig ta slut, så hur mycket vi än ville ha en slappardag hemma med sovmorgon och långfrukost var det omöjligt att låta det ske. Slappa kunde vi göra i hängmattan på lunchpausen, inte före dess.

Lunchchill i hängmattan 

Hitta orörd snö under påskinvasionen är en utmaning. Foto: Darren Hamlin 

Idag, på påsklovets sista dag, gjorde vi årets första besök till Ristafallet. Vi har under vintern sett i sociala medier hur våra kompisar varit där och klättrat på det frusna vattenfallet. Varmare temperaturer och sol kommer smälta upp isfallet snabbt nu, men det var fortfarande möjligt att gå på det, med den pirrande känslan att höra hur det forsar under isen. 

Isformationer i fallet. Foto: Darren Hamlin 

Fruset Ristafall. Foto: Darren Hamlin 

     

På hemvägen mötte vi påsklovsfirarna på väg hem, 74 stycken bilar räknade barnen det till på en knapp mil. I vårt körfält var det tomt. Nu har vi pisterna för oss själva till säsongens slut i början på maj. 

Gå på byn eller åka till stan?

Förra helgen var den första helgen den här vintern som vi inte åkte skidor. Lördagen bjöd på ett fint vinterdop i Åre kyrka, som för dagen var omgiven av sol frostiga grenar och 15 minusgrader. På söndagen åkte vi "till stan", eller Östersund som jag fortfarande säger. Det där med "byn" och "stan" var begrepp som vi direkt efter flytten hit började höra och som nyinflyttad var det bara att spela med i snacket för att verka världsvan. Som föräldraledig, som jag då var, var det andra föräldrar som föreslog "en fika på byn", det betydde alltså en fika någonstans runt Åre torg. När jag någon vecka senare fick höra "jag ska åka till stan och fika med en kompis" hängde jag inte alls med, vilken stad? En stad som man åker och tar en fika i? Östersund ligger ju tio mil bort och verkar inte rimligt att man åker till någon timme för en fika? Jo, visst var det så! 20 mil tur och retur var inget att snacka om! Det lät ju inte klokt, som att köra Stockholm-Västerås eller Stockholm-Nyköping! Inget man gör en vanlig eftermiddag, tänkte jag. Fyra och ett halvt år senare är det vi som tar en sväng till Östersund. Barnen hade fått presentkort på H&M och Clas Ohlson som de ville shoppa för och vi som aldrig storhandlar mat kunde ju passa på att göra det. 

Baksätesfotografer mot "stan"

När man kör mil efter mil i det magiska vinterlandskapet med snöklädda träd som då och då byts mot en hästhage eller ytterligare ett rött hus med vita knutar, känns det som att man är på väg till något helt annat än en shoppinggata. Mitt i detta vinterlandskap dyker det senare upp en stor reklamskylt som annonserar för kommande sextondelsfinal i Europa Leauge mellan Östersund och Arsenal. Jag tänker att barnens bild av "stan" blir något annat än vad jag växte upp med. 

Väl framme i Östersund tänkte jag att vi skulle kolla in Östersunds vinterpark, där ska man tydligen kunna åka pulka och skridskor, grilla korv och helghänga. Bara det att Årebarn har höga förväntningar när det gäller vinterlek. Väl framme blev de lite imponerade av den stora snöborgen som byggts upp och Storsjöodjuret i snö. Sedan undrade de var pulkabacken var, trots att vi stod precis bredvid den, som vilken upplogad snöhög som helst i Åre. Eftersom de tagit med något att åka på och hjälmen var på fanns det inte annat att göra än att prova. Två åk, sen fick det räcka. Kanske hade varit kul om man varit två år, resonerade de. Vi grillade i alla fall korvarna vi hade med oss, saften hade frusit till is i de -20 grader som Östersund för dagen bjöd på. - Kan vi gå och shoppa nu? 

Pukakullen som inte dög 

Helgen innan stötte vi på renar uppe i skidbacken. Vi brukar se renar från kabinbanan på väg upp till Skutan, men oftast kommer vi inte så nära, tills den här gången. På väg upp i ankarliften i Rödkullen tyckte jag mig se några horn sticka upp en bit upp. Vi tog av oss skidorna och gick upp den sista kullen upp från slutet av liften, och där stod de, ett helt gäng och letade käk på den högsta toppen där vinden piskar bort mycket av snön. När man kommer nära inser man att de är rätt stora och när de gav oss blicken "vad-gör-ni-här-vi-försöker-faktiskt-äta", var det dags att lämna. 

Renar på bete

Annars fortsätter vintern som den började.

Lördag när den är som bäst 

Kvällsskidåkning i snöfallet 

Full pott med hjärta

Så kom det ett jullov som blev som ett sådant jullov vi trodde att det alltid skulle vara här i Åre. Innan vi flyttade hit hade vi en bild av att vinter är vinter från det att första snön faller tills dess att våren kommer. I den tanken hade vi fel, under våra 4,5 år här har vi varit med om de mesta under en vinter, snö, is, regn, barmark, nyårsafton som är varmare än midsommarafton osv. Då kommer jullovet 2017 och slår oss med häpnad, hur många gånger senaste veckorna har vi stannat upp och sagt "hur kan det vara så vackert?". Hur många gånger de senaste veckorna har man fått den där naturreligiösa känslan där man stannar upp och undrar om jag faktiskt är i det här magiska just precis nu?

Supermånen. Foto Darren Hamlin 

Liften i kraftigt snöfall

På väg hem från jobbet

Lunchrast

En vanlig lördag i backen 

I slutet av november öppnade liftarna för säsongen och sedan dess har barnen velat ut och åka skidor varje möjlig dag, när vi har föreslagit en dags vila har vi blivit dumförklarade, klart vi inte kan göra något annat samtidigt som liftarna rullar? Sagt och gjort, det har blivit många skiddagar den här säsongen. När man slänger ut den där stora engångssumman på säsongskortet och får lite ångest brukar jag tänka att om vi hade köpt dagkort varje dag, när har vi då tjänat in säsongskortet? Det var någon helg sedan det hände, och då har vi fyra månaders skidåkning kvar! Lätt värt. Skidåkningen blir, i mina ögon, en märklig vardag för barnen, lite svårt att föreställa sig när man själv bara haft skidåkningen som en hobby någon vecka per år. Precis som när man själv var liten och hittade på billekar för att underhålla sig i bilen har barnen tillsammans med sina kusiner hittat på en liftlek för att göra liftturen lite roligare, varje liftstolpe är numrerade och när man åker förbi "sin" stolpe, alltså sin egen ålder, säger man "min full pott med hjärta" och varje gång blir de lika bekymrade att mamma och pappa är så gamla att vi inte har någon full pott med hjärta...de undrar hur lång lift man skulle behöva bygga för att vi skulle får en? Och så går diskussionen vidare tills vi kommit upp och det är dags att stiga av. 

Mycket puder senaste dagarna

Julafton firar vi ofta med mina föräldrar tre mil bort i Ånn, ibland har vi åkt dit redan dagen innan för att vara på plats på julafton. Förra året kom vi på att skidåkning på julafton är något av det bästa! Trots att jul och nyår är den mest besökta tiden i Åre är julafton relativt lugn i liftsystemet. Plus att fokus på mat och klappar tas bort något när man spenderar dagen i backen. Det här var andra julaftonen som vi tog en heldag i backen med lunch på en av backrestaurangerna, vilket också ger en mysig känsla i familjen som alltid har med sig lunch till backen. Dagen innan julafton hade en mindre snöstorm dragit in över Åre och pudrat backarna, och snöfallet höll fortfarande på under förmiddagen, men så sprack det upp till ett bli en ganska solig dag. Trots sol och puder är det såklart inte alltid smärtfritt för en familj att ge sig ut i backen med allt vad det innebär. Det ska enas om i vilka backar det ska åkas och vilka kläder som bör vara på...

Julafton i Rödkullen

Pärlemormoln på julafton 

I slutet av julaftonsdagens åkning fick vi syn på pärlemormolnen som vi läst om i tidningen dagen innan och den där naturreligiösa känslan kom igen, till och med barnen var fascinerade över att molnen såg ut som en regnbåge. Det måste vara för att det är julafton. Vi lämnade Åre och alla människor och körde mot Ånn med Bing Crosby på bilradion. Inte en bil på vägen, snövallar högre än bilen, snötunga grenar på träden, ett sista pärlemormoln innan det mörknade helt, en månskärva och sedan - två mäktiga älgar som vandrade under stjärnorna ute på en av isarna, det var min full pott med hjärta!

Skridskoläger

Lördagen lovade sol och minusgrader och på sociala medier hade bilderna från säsongens första skridskoisar spridits. Vi vet att skridskosäsongen här uppe är kort, väldigt kort. Tiden med minusgrader utan snöfall är oftast inte så lång. Vi bestämde med några kompisar att det skulle bli lunch och skridskoåkning. Vi vaknade på lördagen och SMHI hade lovat rätt. Lättare panik uppstod när vi tittade ut från fönstret och såg vädret, vi måste ut snabbt! 

Lördagsmorgon från vardagsrummet

Lördagsmorgon med halo. Foto: Darren Hamlin 

De flesta verkade ha tagit sig till Ottsjö, en av sjöarna som fryser snabbast. Vi bestämde oss för Fröåtjärn i Björnen. Inte lika välbesökt, men helt ensamma var vi inte.

Fin is

För att bryta trenden med våra vanliga matsäckar tänkte vi nytt och gjorde långkok kvällen innan. Sedan skulle spisen från kåtan med, några hängmattor och Darrens nya miljövänliga naturservis från Kupilka (för övrigt ett hett julklappstips för den naturintresserade!).  Tur att promenaden från parkeringen inte är längre än 10 minuter och att det var bra pulkaföre så att utrustningen kunde åka med där. Väl där upptäckte vi att hela sjön var frusen, att isen var helt perfekt utan bucklor och att andra redan var ute och åkte och hade kollat hållbarheten. Alltså bara att packa upp vårt skridskoläger. 

Långkok för uppvärmning

De första som gick förbi vårt läger undrade hur länge vi hade campat på platsen och om långkoket hade tillagats på plats...det var lockande att dra en liten vit lögn. Hur som helst var det här helt klart ett vinnande koncept, för hur gott var det inte att äta en varm gryta ihop med nybakat bröd en kylig vinterdag? 

Foto: Darren Hamlin

Vi hade inte bara sällskap av andra skridskoåkare utan ett gäng lavskrikor lockades också till vårt läger...

Helt orädda sällskapade lavskrikorna med oss. Foto: Darren Hamlin 

Nöjda med lördagen gick vi hem och tänkte att nästa helg måste vi testa någon av de andra skridskoisarna...om det inte hade varit för den decimeter snö som fallit sedan dess. Sa jag att skridskosäsongen är kort här?