"Det var en gång en jätte som bodde i Åreskutan som hette Rut i Skut, Ruts värsta fiende hette Jätt i Spätt och bodde på en höjd ovanför Sulviken nära Kall. Dessa två låg ständigt i krig med varandra och Rut försökte genom stenkastning att förgöra Jätt, utan att lyckas. Stenarna som kastades från Åreskutan hamnade halvvägs till Sulviken där Jätt bodde. Men så en dag lyckades Rut komma så nära Jätt att ett knytnävsslag räckte för att få omkull Jätt som blev liggandes död på rygg med näsan upp i vädret, och näsan är nu berget Suljätten, 845 möh." Med den berättelsen laddade vi i bilen på väg mot Suljätten, berget bortom Kall, i Konäs 67 km från Åre. Trots att det blev många kommentarer från en 8-åring och en snart 6-åring att det inte finns några jättar så hade ändå berättelsen sått ett frö för fantasin att flöda när bergsbestigningen väl började.
När vi hade kört till Konäs och förbi skylten Konäs Fiskecamp svängde vi av till höger där det stod en liten träskylt med namnet Lillvalen på. En bit in på den guppiga vägen kom vi till en vägbom där vi swishade 20kr till vägföreningen. Det fanns några olika platser att välja att börja sin vandring, vi parkerade vid "parkeringsplatsen" Lillvalen ca 2 km in på vägen. Enligt skylten där skulle vandringen upp till toppen vara 3km, och enligt vad vi läst innan, en stigning på 400 meter.
 |
| Skulle vi orka ända fram? |
 |
| Jättens näsa sticker upp. Foto: Darren Hamlin |
Så fort vi började gå såg vi toppen, jättens näsa, och direkt började funderingarna kring om vi började vår vandring någonstans vid kindbenet eller kanske örat. Det samtalet pågick första kilometern och sen var vi framme vid en liten porlande bäck där det var kul att leka en stund och skvätta vatten i våra redan varma ansikten. Därefter började det gå lite mer uppför, men stigen var torr och fin och rolig att gå med stubbar, rötter och stenar att hoppa på. Vi hade startat en vandring på Garminklockan och det var peppande för alla att kolla både antal steg och kilometer som var avverkade. Efter ytterligare en bit tog vi en paus och plockade fram morakniven så barnen kunde tälja lite och vila benen.
 |
| Foto: Darren Hamlin |
Sista biten upp kurrade det i magen och benen längtade efter vila, men med den gigantiska näsan ovanför oss var det inga problem att ta sig upp den sista biten och återigen började samtalet om var på näsan vi befann oss just nu. Trots att våra barn tidigare inte varit så pigga på att vandra uppför några längre sträckor kunde även de imponeras av utsikten över Kallsjön, Åreskutan och de andra fjällen och känna stoltheten över att ha gått den långa väg vi nu såg som en liten myrstig där nedanför.
 |
| Utsikten från Suljätten. Foto: Darren Hamlin |
Väl uppe var det viktigt att nå den absolut högsta punkten, men det var med pirr i magen vi klättrade upp där i vetskap om att det på andra sidan bara var ett stup rätt ner. Väl uppe kom såpbubblorna inhandlade på
Ica i Kall väl till pass, att se bubblorna sväva iväg ut över fjällvärlden var mäktigt! Sedan smakade det gott med varm bönsoppa, en klick gräddfil och några nachochips med en makalös utsikt.
 |
| Utelunch när den är som bäst. |
Den här turen kan jag verkligen rekommendera att göra med barn! Ha berättelsen om jättarna i huvudet, ta med en varm vindjacka (på toppen blåste det trots 25 grader och sol nere i dalen), ta med täljkniven, en bra lunch och ta er tid! Vår vandring tog ca 2 timmar, med pauser och lunch inräknat.
