En våffla to die for?

Lördag, sol och någon minusgrad, som en annan värld jämfört med förra helgen. Förra helgen drabbades vi av grått, regn, blåst och ännu mer grått, exakt hela helgen. Vi hade bokat en skiddate med brorsdottern som vi inte fått en enda skiddag med den här säsongen. Skiddaten ställdes in och istället blev det pasta carbonaralunch och sällskapsspel hemma hos oss, samtidigt som regnet smattrade på rutorna och vinden ven. Den här helgen var därför längtan ut extra stark. Vi bestämde träff med våra kompisar som har samma uppsättning familj som vi. För att inte göra som vi ofta gör, mötas i Rödkullen och åka slalom, så bestämde vi längdskidor i Ullådalen med Lillåstugan våffelstuga som mål. 

Mot Lillåstugan 

Utrustningen på och redo att köra. Att underlaget var stenhård blankis där några skidspår inte existerade var av mindre betydelse när solen äntligen sken på oss igen. Så bar det av! En fem-och sex-åring som snabbt tog täten, vi andra kanade på en bit bakom. Till Lillåstugan har jag bara tagit mig via liftsystemet med snowboard, så vi var inte helt säkra på hur långt det var, men fram kom vi med hela gänget i gott mod.

Lillåstugan

Väl där såg jag på en skylt att sträckan var 2.1 km, helt ok för fyra barn mellan 3-6 år, men tufft på rådande underlag. Med en frasig 50-kronors våffla framför sig vid ett bord ute var dock de 2.1 kilometerna som bortblåsta, ny energi tankad. Tillbakavägen blev en tuffare historia, tur att en tre-och fyra-åring fick plats i en fjällpulka. Hemma i soffan under filten på kvällen kunde till och med en 6-åring vara stolt att han grejade det och till och med vara sugen på att köra samma sväng igen, men kanske med lite mer snö. 

Blankis

Annars har januari bjudit på barnkalas i backen, Vildmarksstigen i Tegefjäll non stop med ett gäng 6-åringar...

Tegefjäll

Och så har vi insett att ljuset faktiskt har kommit tillbaks! Från att ha haft mörker vid 15 till att ha en sån här solnedgång från balkongen kl 17, det har gått fort och det är så välkommet!

Solnedgångarna är tillbaks

Det pirriga sveket

Duved 1984

Ungefär här började mitt skidåkande, i Duved för 33 år sedan. Det pågick sedan ungefär tio år framåt, tills jag en dag bestämde mig för att snowboard var min grej, och snowboard blev det i en väldig massa år....tills jag insåg att det var svårt att lära barnen att åka skidor när jag åkte snowboard. Jag lånade ett par gamla utnötta skidor där stålkanterna var i princip obefintliga, men de funkade utmärkt i barnbackarna! Vartefter slutade barnen åka i barnbackarna, men jag fortsatte på det gamla skidorna. En dag kom jag på mig själv att stå inne i en affär och kolla på nya skidor, ett svek och en klump i magen, kunde jag verkligen göra så här mot min älskade bräda? Det gick, och idag blev det premiäråk på mina nya all mountainskidor...

VM8:an 2017 

Som tur var fick jag sällskap av en 6-åring (som innan vi åkte upp sa "om du inte kommer ner mamma så hämtar jag en skoter åt dig"). Jag kom ner, och det var hur kul som helst! Härmed låter jag bli att se det som ett svek och väljer att se det som att jag numer har två val i backarna. Men än så länge väljer jag nog ändå att kalla mig för snowboardåkare.

Den här lediga fredagen började med en rosa, kall morgon och fortsatte på samma vackra sätt. Det blev inte så många åk i backen, vi var ju tvungna att surfa runt i pudersnön på barnens nya snow surfers också plus att kroppen inte riktigt hunnit ställa sig in på den här kylan än. 

Vår balkong imorse

Snowsurfer

Nyårsafton blev som vanligt en varm och blåsig dag där vi valde att hålla oss borta från vimlet i Åre och bara hänga med familjen i Ånn. Lagom till att alla jul-och nyråsfirare åkt hem kom snön och kylan tillbaks, det är som att Kung Bore vet och väljer att massbestraffa alla som har tagit sig tid och pengar för att komma hit! Något ovanligt fick vi dock se på nyårsafton då pärlemomoln visade sig på den jämtländska himlen, vackert och en speciell syn. 

Pärlemomoln i Ånn