Lördag, sol och någon minusgrad, som en annan värld jämfört med förra helgen. Förra helgen drabbades vi av grått, regn, blåst och ännu mer grått, exakt hela helgen. Vi hade bokat en skiddate med brorsdottern som vi inte fått en enda skiddag med den här säsongen. Skiddaten ställdes in och istället blev det pasta carbonaralunch och sällskapsspel hemma hos oss, samtidigt som regnet smattrade på rutorna och vinden ven. Den här helgen var därför längtan ut extra stark. Vi bestämde träff med våra kompisar som har samma uppsättning familj som vi. För att inte göra som vi ofta gör, mötas i Rödkullen och åka slalom, så bestämde vi längdskidor i Ullådalen med Lillåstugan våffelstuga som mål.
Utrustningen på och redo att köra. Att underlaget var stenhård blankis där några skidspår inte existerade var av mindre betydelse när solen äntligen sken på oss igen. Så bar det av! En fem-och sex-åring som snabbt tog täten, vi andra kanade på en bit bakom. Till Lillåstugan har jag bara tagit mig via liftsystemet med snowboard, så vi var inte helt säkra på hur långt det var, men fram kom vi med hela gänget i gott mod.
Väl där såg jag på en skylt att sträckan var 2.1 km, helt ok för fyra barn mellan 3-6 år, men tufft på rådande underlag. Med en frasig 50-kronors våffla framför sig vid ett bord ute var dock de 2.1 kilometerna som bortblåsta, ny energi tankad. Tillbakavägen blev en tuffare historia, tur att en tre-och fyra-åring fick plats i en fjällpulka. Hemma i soffan under filten på kvällen kunde till och med en 6-åring vara stolt att han grejade det och till och med vara sugen på att köra samma sväng igen, men kanske med lite mer snö.
Blankis |
Tegefjäll |
Solnedgångarna är tillbaks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar