Säsongsavslut

Så var den här, sista skiddagen för den här säsongen. I början av veckan när vi tittade på vädret för den här helgen visade prognosen en hel del nysnö och strålande sol till helgen. Som upplagt för skyhöga förväntningar! Snön kom, men solen höll sig borta. Lördagen hade vi planerat som den sista hela skidåkardagen, så vaknade vi till en mulen himmel och blåst, hela högzon stängt pga hård vind. Skidåkningen i lågzon är en slaskig historia så här års. Det blev en tur till Järpen, storrea på Lundhags och några kassar till Röda Korsets butik. Sedan en lunch vid Ristafallet, vårt vanliga favoritställe.

Ristafallet. Foto Darren Hamlin 

Barnen har fått upp ögonen för Parkour och skapar sina egna parkourbanor i alla möjliga miljöer. Skogen vid Ristafallet är en perfekt milö för detta med alla nedblåsta träda, stubbar, rotvältor, stockar och stenar. Dagen avslutades med Valborgsfirande i Duved, blåsten höll dock i sig och var för kraftig för den stora brasan att tändas, det fick bli en minibrasa istället, och förstås Årekören som sjöng Vintern rasat. Valborgsboxen ikryssad, check.

Söndagen då, den allra sista chansen till åkning (i alla fall om man ska åka lift upp). En eftermiddag fullspäckad med barnkalas gjorde att det fick bli förmiddagsåkning. Till att börja med var det inte många liftar öppna i högzon, men så plingade det till i telefonen och Skistarappen meddelade att Kabinbanan öppnar, tjoho! Eskil och jag begav oss. Nere i byn var det mest mulet, men ändå klar sikt, vi bestämde oss för att åka direkt upp till toppen med Kabinbanan.

Efter mer än halva turen visade det sig att molnen låg lågt idag. Vi åkte in i ett vitt moln och såg absolut ingenting utanför kabinen, samtidigt som vi hörde hur vinden ven där utanför. Oftast tycker jag inte alls att det är något obehagligt med att åka lift, men idag kändes det inte helt hundra. Eskil började undra varför man inte såg något och varför vi aldrig var framme. Väl framme möttes vi av hård vind och noll sikt.

In i dimman. Foto Darren Hamlin

Eskil på Åreskutan 1 maj

Lättnaden av att ha kommit ur Kabinbanan gick över till nästa problem, hur tar vi oss ner genom ett moln där man inte ser mer än en meter framför sig? En efter en började de andra som åkt i samma kabin som oss att ta sig ner för pisten (om de nu såg pisten?), en efter en bara försvann de in i det vita framför oss. Det här går ju bara inte! Vi måste tillbaks till Kabinbanehuset och avvakta, eller ta kabinen ner. När vi vände oss om och skulle gå tillbaks in i huset såg vi inte ens huset. Så det är så här det känns att gå vilse i dimma. Vi hittade tillbaks och tog kabinen ner. Väl nere blev det några slaskåk i lågzon, så vi fick i alla fall vara med att stänga Åre för den här säsongen. 

Senare på dagen körde vi förbi dirten, där man håller till med sina cyklar under sommarhalvåret, när barnen såg att några var där och körde började det redan planeras in vilken dag vi ska dit. Hej vår!