En luftgäst

Åre började faktiskt som en sommarturistort i slutet av 1800-talet. Då var det luftgäster som kom hit från städer för att andas ren fjälluft, även patienter med reumatism, astma och luftrörsbesvär kom hit i hopp om att den friska luften skulle råda bot på deras sjukdomar. Om de blev kurerade eller inte vet jag inte, men jag vet att den friska luften och de magnifika omgivningarna i alla fall råder bot på både det ena och andra för mig. Som idag till exempel. Mamma och pappa har kommit upp till huset i Ånn. Darren har åkt iväg på jobbresa till Svalbard, så jag och barnen hade planerat att spendera lördagskvällen och söndagen i Ånn tillsammans med mamma och pappa. Imorse vaknade vi till ytterligare en varm och solig sensommardag och jag fick en känsla av att helgen var för kort, jag ville stanna ett tag till i Ånn. Det gick inte, jag jobbar ju imorgon. Men så bestämde vi oss för att packa med oss lunch och ta bilen de ca 25 kilometerna till Storulvåns Fjällstation. Där finns en mängd vandringsleder runt och på några av Jämtlands högsta berg. När vi har barnen med oss brukar vi ta den 1,5 kilometer långa leden till en hängbro som tar oss över forsen Handölan.

När vi kom till parkeringen blev vi, trots det fina vädret, förvånade över hur mycket bilar det stod parkerade där. Men det som är så fascinerande med Storulvån är dess storlek. Trots alla dessa bilar märker man knappt att det är andra människor där. Så fort man har passerat fjällstationen tar alla sin egen väg. Den här gången hade Eskil med sig sin cykel och var mäkta stolt över att cykla cross country som alla stora gör. 

Väl över hängbron var det dags att plocka fram lunchen. Under tiden måste barnen göra det obligatoriska, kasta stenar i Handölan. Efter lunchen är Lolas mat-och-sovklocka inställd på sömn. Då går hon och plockar fram napp och snutte och letar efter någonstans att sova, först tyckte hon att en av stenarna såg ut som en bra kudde. Men vi föreslog högen med de varma fleecetröjorna vi inte kunde ha på oss idag. Det blev bra. Och till bruset att vattnet i forsen somnade hon. Jag och Eskil passade på att ta en promenad för att återigen leta efter de där kantarellerna som alla pratar om. Men Eskil tyckte dessa var häftigare.

När vi satte oss i bilen igen för att åka tillbaks till Ånn och sedan Åre kändes det inte längre som att helgen var för kort. Dagar som denna gör att det mesta känns ganska enkelt. Och det är just det som luften och omgivningarna här gör med mig. Jag har nog blivit en permanent luftgäst. 

Blårbärstårtan till min födelsedag då? Visst blev det en! Om än inte till min min födelsedag, som spenderades i sjuksängen, så till någon dag efter. 

Till min födelsedag hade också min 16-åriga brorsdotter Hanna skickat med en present från Stockholm. Hon hade bakat jämtländska rullrån på ett recept från mina föräldrars gamla granne i Ånn. En urjämtsk kvinna som sedan flera år tillbaks är bortgången, men hon gjorde denna jämtländska delikatess och nu har alltså Hanna bakat dessa till mig, tack Hanna! Har ni inte testat rullrån, gör det nästa gång ni är i Jämtland! 

Foto Darren Hamlin