Vardagen i Åre

Allt blir vardag till slut och ibland vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om i bloggen. Vi har ju gjort alla årstider här i Åre i 2,5 år, och jag har skrivit om det mesta. Men så kommer det helger som den här då man stannar upp och undrar om det verkligen är sant att vi bor här och har fjällen som vårt vardagsrum. Vi har dessutom haft besök från Stockholm den här helgen vilket gör att man lägger på ett extra kol på morgonen för att komma ut i backarna i tid. Att liftarna dessutom, sedan någon vecka tillbaks, har öppet till 16:30 istället för till 15:00 gör att man får ut extra mycket av de numer ljusa dagarna. När vi är flera som ska åka med blandade önskemål och blandade nivåer brukar vi ha Rödkullen som utgångspunkt. Därifrån är det lättast att ta sig runt i liftsystemet samtidigt som det går snabbt att komma tillbaks och mötas upp för lunchpauser och annat. 

Uppe bland molnen 

En konstig vardagssak som händer när man bor här med barn är att man lätt glömmer hur små ens barn faktiskt är, i alla fall när det kommer till skidåkning. När de flesta årebarn lär sig åka skidor innan de lär sig gå (nästan i alla fall) är det lätt att man börjar undra varför ens 3,5-åring inte riktigt har knäckt skidkoden. Sen kommer man på att hon bara är 3,5 år och att det finns all tid i världen. Hon har alltid gillat att åka till skidbacken, men väl där så har det blivit kanske 1-2 åk och höjdpunkten har varit lunchen och fikat vid elden. Men kanske är det just den invänjningen som har behövts, och när man bor här går det ju hur bra som helst att ha en sådan invänjning i flera år! För plötsligt händer det! Nu har hon lärt sig att åka lift och köra de lättaste backarna och framför allt, hon tycker det är roligt! Jätteroligt till och med. Efter halva dagen idag sa hon att det här ville hon göra alla dagar resten av vintern. Så den här helgen har det blivit barnbackar och äventyrsstigar i mängder! Och förstås lunch vid grillplatserna och tåvärming i värmestugan. 

Åka knapplift

Äventyrsstig

Brorsan hängde med på två åk, annars ville han mest hålla till i pudret offpist och i högzon. Ja, det var det där med årebarn ja... 

Efter många åk blev benen trötta och tårna kalla på en 3-åring. Det fick räcka för idag. Känslan att ta ur kalla fötter ur ett par slalompjäxor för att stoppa ner dem i ett par varma vanliga skor kan ju vara oslagbar. Vips så var det jobbiga borta och vi tog bilen bort till kabinbanan för att åka upp till toppen och bara njuta av den fina dagen. 

Från kabinbanan 

Kaffe och kexchoklad på Bistrologiskt samtidigt som vi spanade på alla utanför fönstret och väntade på att resten av familjen skulle tröttna, det gjorde de förstås inte förrän liftarna stängde!

Nu är jag nyss hemkommen från en kvällspromenad med en kompis. En kvällspromenad i ett tyst, stilla Åre. Under en oändlig stjärnhimmel och i månens sken. Det bet lite mer i kinderna än väntat, när jag kom hem visade termometern -16. Allt som saknades var det väntade norrskenet. Men det får kanske bli från sovrumsfönstret när det snart är dags att avsluta den här helgen. Imorgon fortsätter vardagen i Åre.

Vinter...på riktigt

Helt plötsligt vill det aldrig sluta snöa! Det hade pratats om decimetervis med snö i början av veckan, men den kom inte. Efter två snöfattiga vintrar börjar vi vänja oss vid att den där prognosen stannar vid några andra fjäll och aldrig tar sig fram till Åre. Men plötsligt händer det! Under onsdagseftermiddagen började det snöa rejält och sen ville det inte sluta. På jobbet skottade och skottade vi med barnen, men strax efter var det lika mycket snö igen. Vilken lycka!

Nysnö och blåst. Foto Darren Hamlin 

I tisdags morse kunde jag för övrigt inte hålla mig längre. Eskil skulle på skidskola och jag hade tagit ledigt från jobbet för att skjutsa honom dit. När jag packade in min bräda i bilen kände jag mig som en bov mot min egen kropp, får man verkligen testa att åka bräda tre veckor efter en operation i magen? Det är klart man får! För nu kunde jag inte vänta en sekund till. Väl på plats ångrade sig Eskil med skidskolan, han ville inte. Och vilken tur för mig som fick 1,5 timmes mamma-son-åkning i ett soligt Duved med nypistade backar som hade ett tunt lagar puder uppe på. 

Morgonåkning i Duved. 

Manchesteråkning

En halo syntes runt solen, och nog för att jag är helt ickereligiös, men när den regnbågsliknande staven gick rätt ner i kyrktornet tyckte även jag att det såg rätt mäktigt ut. 

I slutet av regnbågen...

Till jobbet kom jag tillbaks alldeles salig över min snowboardpremiär, det gick! Och det gjorde inte ont. 

Ibland glömmer vi bort att vi har en bio 20 km bort, men i helgen kollade jag in det lilla spelschemat och såg att den 12-faldigt Oscarsnominerade The Revenant skulle visas på söndagen. Ringde en kompis och frågade om hon ville hänga med och så blev det. Helt plötsligt kändes bio hur lyxigt som helst, jag vet inte om det var småbarnslivet som bidrog till känslan eller avsaknaden av just bio som gjorde det. Men kul skulle det bli! Filmen? Se den inte! Chans till 12 Oscars kändes som ett skämt, tur att vi hade 20 km bilresa hem så vi kunde förarga oss över nomineringarna! 

Järpen bio. Foto Charlotte Allmo 

Äntligen är det så mycket snö och obefintligt med is på vägarna att barnen kan åka längdskidor till förskolan. Mina egna längdminnen från när jag var liten var mest att jag tyckte det var jobbigt och tråkigt, första gången jag åkte och faktiskt njöt av det måste jag ha varit 20+, så jag blir imponerad av att barnen själva ber om att få åka och tar sig både dit och hem. Hur länge ska detta vara?