Och så kom sommaren till Åre

Lagom till att de flesta hade återgått till sina jobb (inklusive mig själv) så kom sommaren till Åre. Precis på samma sätt som regnet och temperaturerna under 10 grader parkerade sig över oss under juni och juli månad så har solen och temperaturerna över 20 grader parkerat sig över oss de senaste tio dagarna. Vilken tur att jag har ett jobb där jag kan spendera större delen av dagen utomhus! Det har varit så varmt att timmarna inne på förskolan under lunch och vila har varit nödvändig för barnen mitt på dagen, siesta i Åre hör inte till vanligheterna. Efter jobbet har jag hämtat barnen och så har vi tagit oss ner till stranden för ett svalkande bad. Det är knappt så att man har vågat titta på väderprognosen, man vill inte veta när detta ska ta slut. Middagarna har vi intagit på balkongen, mitt i solen. Vi har alla känt att det är på gränsen till för varmt, men det spelar ingen roll, nu ska värmen och solen utnyttjas in i det sista. Häromdagen mättes Sveriges högsta temperatur (27 grader) här i Åre.

Middag i Ullådalen efter jobbet. Foto Darren Hamlin

Samtidigt som det känns som högsommar märker man hur dagarna blir kortare och kortare och solen tycks försvinna snabbare bakom bergen än tidigare. Om kvällarna har det blivit flera turer på första halvan av Vertical K (som jag skrev om i förra inlägget). Vi har ju suktat efter att göra hela leden upp till Åreskutan, men inte fått till det tidsmässig kvällstid. Men idag blev det av! Vi började gå klockan 10 på förmiddagen och slogs snabbt av vilken skillnad det var att gå den dagtid jämfört med kvällstid. Svetten sprutade mer eller mindre. Därför var det en lättnad att komma upp till Hummeln där det fläktade lite åtminstone.

Foto Darren Hamlin 

Bara halva vägen kvar. När sjön där nere lockade som mest möttes vi av en snöfläck under kabinbanan, så i brist på bad fick det bli ett snöbad, underbart! 

1,5 km kvar, det är ju egentligen ingenting, om det hade varit platt... Tajmingen kunde inte ha varit bättre, just när vi gick under Kabinbanan åkte Darren och barnen förbi oss. Eskil ville att vi skulle tävla vem som kom upp först, de vann. Men det var en härlig belöning att komma upp till Kabinbanans station och mötas av familjen! Där blev det en kort paus då vi fick i oss lite ny energi. Efter Kabinbanans station är det bara sista biten upp till toppen kvar, den gjorde vi raskt för att sedan sitta och blicka ut över det oändliga fjällandskapet. Det är så mäktigt vackert att det inte bara var vinden där uppe som gav oss gåshud på de svettiga armarna. 

Då var Vertical K avklarad, vad ska vi göra nu då? Men det är just det som är tjusningen här, att hur många stigar och fjäll man än har testat så finns det oändligt många som man inte har testat. 

Lördagen spenderade vi i Storulvån, ca 5 mil från Åre. Varje gång jag kommer dit slår det mig att vi är där alldeles för sällan. Vi har en perfekt familjeled där på 3 km tur och retur som vi brukar ta. Barnen gillar den och de hinner inte tröttna förrän det är dags att plocka upp matsäcken vid Handölan som rinner förbi vår fina rastplats. 

Lunch vid Handölan. Foto Darren Hamlin

Hur mycket vi än ville bada var det bara att inse att vattnet både var för grunt och för kallt. Eftersom vi ändå var inbjudna på middag i Ånn fick det bli bad i Ånnsjön istället. Men innan vi åkte dit hittade vi årets första hjortron på myren bakom rastplatsen. Om än inte så många så blev det en god efterrätt! 

Hjortron. Foto Darren Hamlin 

Badet i Ånnsjön var skönare än väntat. Det var inte så där isande som det var senast förra veckan, man kunde faktiskt ligga i och simma ett tag! Undrar om helgens bad kan ha blivit sommarens sista? Jag kikade in på SMHI idag, och kallare regningare väder ser ut att vara på ingång...

Beroendeframkallande stigning

Under sommarhalvåret försöker vi utnyttja de ljusa kvällarna så mycket vi kan. Vi brukar lägga barnen varsin kväll, den dagen när man inte lägger barn är suget stort att, på ett eller annat sätt, komma ut på fjället. De senaste kvällarna som jag har varit ute så har jag och min kompis gett oss på Vertical K, en bana som Peak Performance har gjort från Åre Torg upp till Åreskutan. Banans totala stigning är 1000 vertikala höjdmeter, med en distans på 5 km. I förra veckan genomfördes en tävling i den här banan, vinnaren klarade det på 41 minuter. Helt otroligt när man testar banan! Första gången vi testade banan hamnade vi där av en slump och gick bara 200 höjdmeter för att sedan gå vidare på en annan led. Men suget att fortsätta var stort, så nästa dag bestämde vi oss att gå längre upp i banan. Lutningen är kraftig och stundvis är det svårt att prata samtidigt som man går, tanken på att tävlingsgänget sprang upp här känns avlägset, men kroppen och hjärnan vill bara ha mer och mer. För er som känner till Åre vintertid så börjar är den första delen av Vertical K i Stjärnbacken nedanför Hummeln.

Den utstakade Vertical K-märkningen

När man sedan angriper Hummeln är lutning så kraftig att det finns fastsatta rep till hjälp att ta sig upp. Trots det upplever jag den här biten som både lättare och roligare än den första.

Foto Charlotte Allmo

Och mitt i stigningen vänder man sig om och slås av den enorma utsikten och känslan att "jag bara gör ett träningspass efter jobbet, en helt vanlig tisdagskväll". 

Som alltid i fjällen är väderomslagen snabba och när vi nådde halva stigningen, 485 vertikala höjdmeter - Hummelplatån, möttes vi av kolsvarta moln. Det kändes inte kvavt i luften, men det där såg ut som riktiga åskmoln. Helt plötsligt kände man sig ganska liten och ville bara ner till säkrare mark. 

Det blev ingen åska, dock ett kraftigt skyfall. Temperaturskillnaden från när vi gav oss ut till när vi kom hem var stor och den varma duschen efteråt värmde mer än vanligt. Samtidigt kände vi oss lite besvikna på den snabba nedgången och var peppade att göra ett nytt försök. Nästa försök gjordes på torsdagskvällen i betydligt säkrare väder och slutade på knappt 600 höjdmeter. Då vände vi om när vi märkte att solen var på väg ner. Det märks att det är i slutet av sommaren och när solen väl har gått ner vid 21:20 tar det inte lång tid tills det är mörkt. Vi fick en alldeles magisk kväll i ett fantastiskt ljus. 

Foto Charlotte Allmo 

Nästa mål blir att starta tidigare och ta oss till toppen. För vi kunde snabbt konstatera att stigningen är beroendeframkallande, bara en liten bit till. Och det ser ut att vara den närmsta veckan vi ska ägna oss åt den aktiviteten! 

Hemma i Åre

Precis när vi hade flyttat hit till Åre sa någon till mig att, hur mycket man än förälskar sig i den här platsen, hur mycket man än trivs här och hur vackert det än må vara, så är ett hett tips att åtminstone någon gång per år åka här ifrån för att komma ur Årebubblan och framförallt för att få känna hur mycket man tycker om Åre när man sedan kommer tillbaks. Jag tror att det ligger något i det. För tre veckor sedan tog vi tåget ner till Stockholm. När vi kom av på Centralen vid 23-tiden var det nästan som när man kliver av ett flygplan på någon solsemester, ni vet när man möts av den där värmeväggen. Nej, det var förstås inte så varmt, men när man lämnat 5 grader, regn och blåst och kliver av i 15 grader utan regn, så var känslan densamma. Barnen sprang alldeles lyckliga på perrongen utan fleece, mössa och överdragsbyxor. Äntligen sommar!

Stockholm Foto Darren Hamlin 

Det blev en semester med turistande i Stockholm och sommarhäng på min hemmaö, Runmarö. Bajenmatcher, Gröna Lund, Tom Tits, Junibacken, indisk mat, thaimat, paddling, kobba med träbåten, fiska, fånga småfisk i håv, jogga, plocka bär, äta och dricka gott men framför allt - träffa familj och vänner. Många som vi träffade sa att vad typiskt att vi kom ner till Stockholm just nu "i det här vädret" och beklagade sig över vilken dålig sommar det var. Allt är förstås relativt, men när man kan äta frukost på uteplatsen och spendera dagarna i shorts och t-shirt tycker jag att det är en helt vanlig svensk sommar, den förra var ju något utöver det vanliga! 

Blåbär precis överallt!

Kobba=ta sin båt till en ö och spendera dagen där

Men lika pirrigt som det var att sätta sig på tåget till Stockholm, lika pirrigt var det att tre veckor senare sätta sig på tåget hem till Åre. När tågpersonalen ropade ut "Nästa Åre" skrek barnen av lycka och sprang fram och tillbaks i tågvagnskorridoren sjungandes "Åre-tralalalala". När vi klev av tåget möttes vi av den friska fjälluften, som dock var något varmare än 5 grader, kanske 10! Och om möjligt var det ännu grönare än när vi åkte. Nu hade syrenerna slagit ut och dikena exploderat i sommarblomster. 

Sommarblomster 

Det låg fortfarande snö på topparna, men betydligt mindre än när vi åkte. Av taxichauffören som körde oss upp för den långa backen till vårt hus förstod vi att det hade varit tre tuffa veckor. Lite värme och mycket regn. Men precis som när vi flyttade upp hit för ganska på pricken två år sedan, så bjöd den första dagen hemma i Åre på sol. Hur skönt det än är att bara strosa omkring hemma när man har varit bortrest i tre veckor lockade naturen och den fina dagen för mycket. Det blev en liten utflykt till Ullådalen. Kaffe och lek vid forsen. Och då kom den där känslan - vi är hemma, och som vi har saknat det! 

Fina Ullådalen 

Samtidigt som vi lekte Bockarna Bruse under en av broarna som går över Ullån kom två killar i yngre tonåren.  Och visst är det något speciellt när man ser tonåringar leka, jagas och inte bry sig ett dugg om hur leken upplevs eller vad andra eventuellt tycker? Precis som det ska vara! 

Som om det inte vore nog med semester så har jag en hel härlig vecka kvar som bjuder på kompisbesök från Stockholm. Den här kvällen avslutar jag på balkongen med vår hemmasolnedgång. 

Bästa balkongen